Idag har jag varit på mitt tredje besök på psykologiska institutet, för att få KBT behandling mot min extrema ormfobi. Jag har skapat en egen kategori i bloggen som heter ”Fobibehandling” så att man lätt kan följa med i behandlingen.

Min hemuppgift till idag ,var ett formulär där jag skulle skriva ner situationer som uppstått under veckan, vilken känsla jag fick i kroppen och hur gick mina tankar? Vad är det värsta om kan hända? Vad blev min handling/ mitt beteende?

Det var en ganska nyttig uppgift. Att sätta ord på sina tankar och känslor. Denna uppgift fick jag även med mig till nästa vecka , men då ska jag även tänka till vad mitt beteende leder till både på kort sikt och på lång sikt. Vad skulle hända om jag stannade kvar i min rädsla istället för att fly eller undvika? Tanken är skrämmande…

Vi jobbar även med en lista som kallas ” Exponeringshierarki”.

En lista där jag rangordnar min rädslostege från mild, medel, svår till situationer som skapar panik och som jag helst undviker.

Jag blev lite ställd när vi pratade om en specifik händelser som jag varit med om tidigare, där jag greps av panik. Min behandlare frågade vad jag tror skulle hända om jag bara accepterat min rädsla och stannat kvar. Hade jag kunnat bemästra min rädsla?  I mitt huvud finns bara ett alternativ. Det är INTE att stanna kvar… Det är just detta vi ska jobba med.

Psykologiska institutet ligger i anslutning till Stockholms universitet. Det är elever från termin sju som håller i behandlingarna och man har sin egen terapeut. Efter varje möte stämmer hon av med sin handledare för att försäkra sig om att jag får den bästa möjliga behandlingen. Varje möte filmas, i utbildningssyfte och raderas efter avslutad behandling. Kameran sitter monterad i väggen och är ingenting man tänker på.

När jag går från tunnelbanan till huset där psykoterapimottagningen ligger, måste jag gå genom en skog som känns som en riktig orm skog. Bara det är terapi…

Vi pratade idag om att det snart är dags att börja möta rädslan på riktigt. Det känns oerhört läskigt. Hur kommer jag att reagera?

Läs alla inlägg om fobibehandlingen här.

Idag var andra träffen vid universitetet för att fortsätta min  fobibehandling mot  o…r…m…a….r.

Det fulaste och äckligaste ordet jag vet…

Så här såg det ut vid första besöket.

Jag hade fått i hemuppgift att fylla i ett par frågeformulär. Ett som handlade om min specifika fobi och ett lite längre som handlade om depressioner och andra tillstånd. Tack och lov har jag inga sådana problem, men för att ta itu med fobier behöver behandlaren en helhetsbild av mig och mitt mående, vilket är jätte bra.

Jag fick idag svara på en rad frågor som min behandlare läste upp. Allt ifrån riktigt djupa frågor som säkert är jätte jobbiga att ställa om man nu hade tenderat att svara ja på någon av dessa, till lite mer enkla frågor. Det är nyttigt att stanna upp och tänka till ibland.

Vi pratade även om vilka mål jag har med behandlingen och hur vi tillsammans ska nå dit. Jag kommer att behöva ”face the fear” en vacker dag. Vi kommer att göra det under kontrollerade former och i små steg. Jag får svårt att andas vid blotta tanken….

Jag kan ju knappt ta ordet i min mun, eller knappa ner det på tangenterna. I veckan blev jag kontaktad av en kvinna som hade läst mitt förra blogginlägg om detta. Hon ville hjälpa mig att bli av med blockeringar som kan vara orsaken till min fobi. Det låter spännande. Allt som kan hjälpa mig i detta är positivt. Bara jag får ta det i min egen takt…

Jag kommer att dela med mig av hela processen här i bloggen, då jag förstår att det är många som lider av olika typer av fobier. Det är inte helt lätt att veta vart man kan vända sig. Ett tips är att kontakta en KBT mottagning. Om dom inte jobbar med just detta , kan de säkert hjälpa till så att man hamnar rätt.

Igår gjorde jag mitt första besök på psykologiska institutionen på universitetet för att starta min fobibehandling. Jag hade ångest hela eftermiddagen. Jag har velat göra detta så länge, men har inte vågat. Vad ska jag behöva utsätta mig för? Min oerhört starka fobi för ormar hindrar mig att göra så mycket och det skapar så många obehagliga känslor att jag till slut kände att jag inte kan fortsätta leva med min fobi. Den rubbar hela min vardag. Så när jag hörde om universitetets behandling som är gratis tvekade jag inte att söka. Har sökt på fobimottagningar tidigare och vet att det kostar hutlöst mycket pengar, även om det säkert är värt varenda krona i slutändan.

Igår fick jag träffa min behandlare. Vi kommer att jobba med KBT. Den gulliga tjej som ska hjälpa mig igenom detta pluggar sin sjunde termin på psykologhögskolan och jag är säker på att hon kommer att vara ett bra stöd. Alla behandlingar spelas in i utbildningssyfte och raderas efter avslutad behandling.

Igår pratade vi om min fobi. Exempel på situationer som jag stött på. Hon berättade om sin bakgrund och hur hon ska hjälpa mig att få rätt behandling. Jag fick med mig olika formulär hem, som jag ska fylla i till nästa besök som då kommer att vara två timmar, istället för de 45 minuter jag hade igår. Vi kommer att träffas en gång i veckan. Det känns bra att jag äntligen får hjälp även om det är jätte läskigt. Jag vet att vi kommer att ta detta i små steg och under kontrollerade former.

Jag hoppas vid gud att detta ska hjälpa mig och att jag får en lättare vår, sommar och höst i år.