Det har nu gått två veckor sedan jag fick ta det stora steget i min ormfobi behandling och möta en orm på riktigt. Läs om första exponeringen här.

Veckan efter tränade vi med gummiormar. Det kan låta löjligt, men har man riktig ormfobi så är även det riktigt jobbigt. Under veckan som gått har jag haft gummiormen hemma och min familj har haft kontrollen över den. Jag måste släppa på kontrollbehovet, så dom har fått placera den på olika ställen. Jag vet att jag inte fick säga någonting om detta, men jag bröt en liten regel och sade att den INTE fick ligga i sängen….

Jag började dagen med ett pass Yin yoga för att vara i balans inför exponeringen

När det är exponering håller vi på i tre timmar. Det behövs. Att närma sig i små, långsamma steg är det som fungerar. Det gick ju bra förra gången, så denna gång kändes det inte riktigt lika jobbigt. Jag vill ju själv få träna för att få mina jobbiga tankar och känslor att försvinna. Jag känner att jag är på god väg!

Min största rädsla inför dagens möte

Inför dagens exponering var jag mest orolig för att det skulle vara en ny orm. Större, annan färg, annat mönster osv. Hur skulle den beté sig och röra sig? Jag blev nästan lättad när den blev inburen i rummet och det var ”Lucas” som jag kallar honom. Samma ” lilla kille” som sist. Förra gången hade jag bestämt mig för att försöka vara i samma rum men absolut inte röra. Det slutade med att jag själv satt och höll i ormen. Målet idag var att hålla honom igen, lite mer och inte lika nervöst. Jag hade säkrat upp med långbyxor och långärmat trots högsommarvärme, för att slippa få för mycket hudkontakt. Min behandlare kan vara lite djärv så jag tyckte att jag planerat väl. Dagens exponering slutade med att den fick krypa in i min tröjärm och där försvann den. Min plan var att det skulle gå snabbt och lätt.men så blev det inte. Den ville gärna stanna kvar där. Syftet var att jag inte skulle tappa kontrollen över ormen för att vara i känslan ett tag. Lustigt nog gick allt mycket bättre än jag kunnat föreställt mig. Precis som förra gången.

Så här såg det ut idag!

Resultatet av ormfobi behandligen

Som ni ser har fobibehandlingen verkligen gett resultat. Jag har gått sju gånger. En gång i veckan. Varje möte har varit mellan 1-3 timmar långt. Vid två tillfällen har vi haft riktiga ormar, men annars har mycket handlat om att prata och bena ut tankar, rädslor och känslor.

Nästa gång är mitt sista behandlingstillfälle. Då ska vi utvärdera hur behandlingen varit. Sen kommer vi att boka in en tid efter sommaren för lite avstämning och för att jag ska veta hur jag själv fortsätter att jobba vidare, utan att falla tillbaka i rädslan. Det är också lite jobbigt att veta att jag inte kommer att ha kvar min terapeut som en livlina om jag skulle stöta på en orm och inte kunna bearbeta det. Men nu ska jag ut i den stora världen utanför universitetet. Herre gud, har jag klarat detta klarar jag väl vad som helst?!

Mitt nästa personliga mål att att inom snar framtid besöka Skansen Akvariet. Jag har alltid tagit omvägar kring akvarier och har inte varit in i ett på många år. Nu är det dags!

I flera år jag jag funderat fram och tillbaka på om jag ska söka hjälp för min ormfobi. Jag har lidit så mycket av detta och varit så rädd för vad jag ska tvingas utsätta mig för om jag tar steget. När jag fick möjligheten att gå på behandling på Universitetets psykologi utbildning, bestämde jag mig för att göra det.

Kostnadsfri behandling

Behandlingen är kostnadsfri, förutom eventuella utlägg som behövs för att genomgå exponering.

Idag var mitt sjätte tillfälle och dagen då jag skulle behöva möta min värsta mardröm öga mot öga. Det jag hade oroat mig mest för inför mötet, var att rummen man sitter i är så små och att behöva vistas i samma rum som en orm kändes panikartat. Det gick ju inte jätte bra när vi skulle kolla på videoklipp förra veckan.

Jag bad om att få gå ut ut ur rummet

Ormen var inhyrd från en djuraffär. Jag fick betala 250 kronor för detta. Min gulliga terapeut hade tagit den i en liten bur, i en påse på tunnelbanan. Självklart  vad det ingen som kunde ana att hon hade en majsorm i påsen.

Jag bad om att få gå ut ur rummet innan ormen togs in, istället för att sitta i det lilla rummet när den kom in. Det kändes bättre att få närma sig på håll och inte känna sig inklämd i ett litet rum.

Jag tittade på den en stund genom glaset och efter många om och men och flera raska steg mot dörren, vågade jag sticka ner handen och ta på den. Jag fick hitta på ett namn på den. Det blev Lucas. Vet inte varför. Det var det första namn som poppade upp och namnet gjorde att ormen kändes lite personlig och snäll.

Jag kan inte fatta vad jag varit med om idag

Vår session idag höll på i tre timmar. Vi började med att prata och när timmarna gått och sessionen var över hade jag klappat ormen, hållit i den , haft den i knät, haft den runt nacken , lyft ner den på golvet och sedan lyft den från golvet ner i sin lilla låda. Jag kan inte fatta att jag gjort allt detta idag! Tack vare min vilja och en superbra terapeut. När vi skildes åt förra gången, sade jag till henne att jag kanske kommer att gå in i samma rum som ormen, men jag kommer aldrig att röra vid den. Idag har jag gjort allt jag varit livrädd för.

Vi jobbar vidare med ormfobin

Detta var inte slutet på behandlingen. Vi kommer att jobba vidare. Nästa steg är att införskaffa en gummiorm som ska ligga synlig i hemmet. Redan nu känner jag mig som en vinnare. Om jag klarat av allt detta idag, kan jag klara vad som helst. Jag känner ett slags glädjerus samtidigt som jag är helt slut i kroppen! JAG GJORDE DET!!!