Igår var jag på mitt fjärde KBT besök för att bli kvitt min rädsla och ångest gentemot ormar.Nu har våren kommit och det börjar åter igen bli riktigt jobbigt. Nu har vi nått den punkt i behandlingen då vi börjar sätta mål. Vad vill jag kunna åstadkomma med behandlingen? Vad vill jag kunna göra som idag begränsar mig. Det kröp i kroppen när vi pratade om exponeringsbehandling.

Vad innebär exponeringsbehandling?

Det är precis som det låter. Att exponera sig för det man känner obehag och rädsla för. Nästa vecka när vi ses ska vi titta på videoklipp och gummiormar.

Det låter kanske skitlöjligt, men även leksaker kan få mig att brista ut i panik.

Det har hänt…

Jag fick ta del av min bedömning. Ett långt A4 papper som beskriver precis det jag känner och tänker. Utifrån detta har min behandlare tillsammans med sin handledare satt upp en behandlingsplan.

Så här beskrivs min exponeringsbehandling

När vi pratade om det högsta mål vi tillsammans ska uppnå fick jag nästan svårt att andas. Jag har förstått att jag ska kunna vistas i samma rum som en orm, men när terapeuten frågade om jag inte vill kunna hålla i en orm ville jag nästa avsluta min behandling. Herre gud! Så långt har jag inte ens tänkt. För mig känns det helt orimligt att ta mig dit. Men jag gillar ju utmaningar och om man ändå ska sätta mål för att bli kvitt detta så är det lika bra att sätta dem högt. På min ”mål” lista skrev jag högst upp med mycket små bokstäver

klappa eller hålla en orm…..

Mina största delmål är att först kunna gå obesvärat i skogar och på platser där jag idag får lite panik. Om tio dagar åker vi ner till huset i Mellbystrand. Då ska jag besöka Osbecks bokskogar som jag senast inte klarade av att vara i. Mitt mål är att stanna kvar och övervinna rädslan.

Nästa stora mål är att kunna gå i akvarier som på Skansen eller Kolmården. Jag har inte varit in på ett akvarium på flera år. Inte ens i närheten. Samma sak gäller med zoo butiker som har eller skulle kunna ha ormar. Jag ber alltid någon gå in och fråga i butiken innan jag går in. Även om de inte finns så känner jag ett äckligt obehag då jag vet att det är en miljö som det skulle kunna finnas ormar i.

Sedan kommer vi till det stora målet. Att vistas i samma rum som en orm och senare eventuellt kunna röra vid den. Jag kan inte lova att jag kommer att hålla den men vi får se hur det utvecklar sig.

I min bedömning står det att jag uppfyller alla kriterier för specifik fobi.

Se mina tidigare besök på behandlingsmottagningen här.

Idag har jag varit på mitt tredje besök på psykologiska institutet, för att få KBT behandling mot min extrema ormfobi. Jag har skapat en egen kategori i bloggen som heter ”Fobibehandling” så att man lätt kan följa med i behandlingen.

Min hemuppgift till idag ,var ett formulär där jag skulle skriva ner situationer som uppstått under veckan, vilken känsla jag fick i kroppen och hur gick mina tankar? Vad är det värsta om kan hända? Vad blev min handling/ mitt beteende?

Det var en ganska nyttig uppgift. Att sätta ord på sina tankar och känslor. Denna uppgift fick jag även med mig till nästa vecka , men då ska jag även tänka till vad mitt beteende leder till både på kort sikt och på lång sikt. Vad skulle hända om jag stannade kvar i min rädsla istället för att fly eller undvika? Tanken är skrämmande…

Vi jobbar även med en lista som kallas ” Exponeringshierarki”.

En lista där jag rangordnar min rädslostege från mild, medel, svår till situationer som skapar panik och som jag helst undviker.

Jag blev lite ställd när vi pratade om en specifik händelser som jag varit med om tidigare, där jag greps av panik. Min behandlare frågade vad jag tror skulle hända om jag bara accepterat min rädsla och stannat kvar. Hade jag kunnat bemästra min rädsla?  I mitt huvud finns bara ett alternativ. Det är INTE att stanna kvar… Det är just detta vi ska jobba med.

Psykologiska institutet ligger i anslutning till Stockholms universitet. Det är elever från termin sju som håller i behandlingarna och man har sin egen terapeut. Efter varje möte stämmer hon av med sin handledare för att försäkra sig om att jag får den bästa möjliga behandlingen. Varje möte filmas, i utbildningssyfte och raderas efter avslutad behandling. Kameran sitter monterad i väggen och är ingenting man tänker på.

När jag går från tunnelbanan till huset där psykoterapimottagningen ligger, måste jag gå genom en skog som känns som en riktig orm skog. Bara det är terapi…

Vi pratade idag om att det snart är dags att börja möta rädslan på riktigt. Det känns oerhört läskigt. Hur kommer jag att reagera?

Läs alla inlägg om fobibehandlingen här.