Jag har mer eller mindre arbetat inom vården i hela mitt liv. Om inte heltid så på deltid. Jag har jobbat på förlossning, BB och neonatalavdelningar så länge jag kan minnas. Jag hade lyxen att kliva rakt in i den bästa av vårdens världar direkt efter vårdgymnasiet.

Parallellt med detta har jag använt min egna firma till att jobba med tidningsuppdrag, blogg, event etc.

Dessa bitar har varit mitt jobb, men även min stora hobby.

För ett par veckor sedan dök det upp en annons i lokaltidningen hemmavid, där man sökte efter nyfikna medarbetare. Skribenter, säljare eller IT-kunniga personer som vill samarbeta med tidningen. Jag mailade in omgående och berättade om mig och vad jag kan och brinner för. Detta ledde snart till ett möte där jag tillsammans med redaktionen egentligen satt och spånade ideér. Det ena ledde till det andra och deras intresse blev lika stort som mitt. Jag vill inte enbart skriva eller sälja annonser. Jag vill vara med och utveckla, skapa arrangemang och innehåll.

Efter ett par möten kom man fram till att skapa en tjänst till mig som projektledare/ säljare. Så fort covid-19 är passerat, kommer jag att kunna släppa loss min kreativitet tillsammans med tidningen och kommunens företag och invånare. Men först och främst ska jag få en ordentlig säljutbildning, vilket känns fantastiskt! Jag kommer att fortsätta med mina andra uppdrag som innan.

Om ett par månader kliver jag av sjukvården för att jobba heltid på tidningsredaktionen. Så spännande!

Det första jag ska göra när jag lämnar sjukhuset (med en klump i magen såklart) är att gå och fixa fina naglar =) . Det har jag aldrig kunnat ha på grund av mitt jobb.

I hela mitt liv har jag varit impulsiv, driven och en riktig ja-sägare. Jätte bra!

Men jag har också varit på väg att bränna ut mig själv fler gånger, för att jag haft så många järn i elden.

Efter inspelningen av ”She´s got the look” fick hela mitt liv en vändning

Följden av inspelningen innebar en massa nytt som var spännande och som jag bara var tvungen att haka på, men efter en tid nådde jag den punkt som så många av oss stött på. Jag sprang i ett ekorrhjul som gick alldeles för snabbt. Jag ville så mycket!

För några år sedan var jag så stressad och deppig att en läkare skrev ut antidepressiva tabletter över telefon

En tablett med 20 mg om dagen! Jag har ALDRIG mått så dåligt i hela mitt liv. Man ska vara extremt försiktig med dessa tabletter. En långsam intrappning 5,10,15 och max 20 mg. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Kroppen brann inifrån och jag hade sådan sjuk ångest. Jag minns hur jag låg i sängen och höll min mamma i hand och skakade. Efter några dagar ringde jag en annan läkare som sa till mig att sluta ta tabletterna direkt!

Några månader senare bytte jag vårdcentral

Vi gjorde ett nytt försök. En mycket långsam intrappning , av ett annat preparat som skulle ge mindre biverkningar. Min maxdos blev tillslut 15 mg. Blir arg när jag tänker på att jag utan någon uppföljning eller intrappning fick starta på 20 mg. Tror fan att jag mådde skit!

När jag ser den här bilden från sommaren 2016, ser jag i mina ögon hur dåligt jag mådde. Ångest…

För att klara av att äta antidepressiva tabletter var jag tvungen att samtidigt ta lugnande tabletter för att minska biverkningarna

Det som hände var att jag blev ganska dämpad. Lugnare, lite mer tålamod men även min kreativa sida dämpades jätte mycket och jag orkade inte mycket. Minnet var dåligt och koncentrationen var botten. Man hör ju hur galet det låter och tyvärr var det så här det var.

Jag försökte vid flera tillfällen sluta men klarade inte av det

Utsättningssymtomen var lika hemska som själva insättningen, om inte värre.

Stötar i huvudet som gjorde att jag både blev yr, ofokuserad, illamående och så gott som helt sängliggande då hela världen snurrade. Fram och tillbaka med olika försök att trappa ner låååångsamt, resulterade ändå i att jag fick samma symtom. Jag gick ner på en halv tablett . Jag mådde helt ok av den lilla dosen. Jag sänkte till en halv tablett varannan dag och trots den pytte lilla dosen i fler månader ville det inte gå smärtfritt att sluta.

Nu har jag inte tagit tabletterna på några veckor och jag känner fortfarande av utsättningssymtomen, men dom är påväg att avta.

Tänk om jag hade vetat detta från början. Då hade jag ALDRIG ens tagit i receptet

Jag vet att många har hjälp av antidepressiv medicin och att de är räddningen fören del. Men jag vet också att de skrivs ut till höger och vänster. Det är skrämmande att höra hur många som äter dessa. Vart är vi påväg?!

Det jag vill säga med detta är att man kanske ska ta en funderare på om man kan ta annan hjälp i första hand. Det tog mig över tre år att trappa in och trappa ut och dessa åren har jag inte mått speciellt bra åt något håll.

Det har varit jätte tufft

Tänk om någon hade tagit sig tiden att lyssna istället. Mitt problem var i grund och botten inte depression och det var heller inte den behandling jag behövde. Men det tog mig närmare fyra år att trassla upp knuten.

Alltså ibland undrar jag själv hur jag är funtad. Ni som läst inlägget om blåbärssmoothien som sprutade över mina vita väggar i lägenheten ,förstår vad jag menar. Dessa tokiga grejer tycker jag dock att man nästan är tvungen att bjuda på. Det är så dumt att det bara blir roligt. Känner mig som en riktig jubelidiot! Detta nästan lika korkade, hände mig här om kvällen.

Varför Malin, varför?

Klockan var runt 21 på kvällen och det var tack och lov ganska mörkt ute. Jag skulle möta upp min kompis för att ta en kvällspromenad med hennes vovve. När jag passerade vår postlåda kom jag på att jag inte kollat posten den dagen, så jag kikade ner och fick syn på ett brev. Postlådan var givetvis låst och inga nycklar hade jag med mig. Av ren lathet tänkte jag att jag skulle nog kunna fiska upp brevet utan att låsa upp…

Don´t try this! Springan i postlådan var trång och en normalt funtad människa borde ha förstått att det inte är en jätte bra idé att pressa ner handen där… Men eftersom jag inte är helt normal så tryckte jag på tills handen slank ner.

Ännu en gång har jag gjort något jubelidiotiskt!

Jag fiskade upp brevet och började lirka upp handen , men där tog det tvärstopp!  Nej, nej ,nej! Jag satt verkligen fast. Jag drog och slet, med risk för att skada mig själv. Tänk om någon såg mig! Alla grannar har precis som vi väldigt stora fönster. Åh gode gud, säg inte att någon granne eller förbipasserande dyker upp nu. Kan tillägga att det är sjukt många hundägare i vårt område så det är väldigt många som promenerar just där. Vad fan skulle jag göra!?

Alternativet var att försöka fånga upp luren i fickan och ringa någon. Men vad skulle jag säga? Hej … Öh jo jag råkade fastna i postlådan. Kan du komma med en metallsåg eller en kofot, för jag kommer inte loss. Nej det var inte aktuellt. Jag drog och slet och till slut fick jag loss handen. Puh! Jag traskade vidare som om inget hade hänt. Fy tusan vad jag skämdes. Kunde nästan känna hur någon granne satt och gapade i något fönster och undrade vad i hela friden jag höll på med. Eller någon som satt beredd att ringa polisen då det var en posttjuv i taget. Eh nä… Det var bara er nya jubelidiot till granne som skulle hämta sin post. Brevet fick jag dock inte med mig…

Tålamod är inte min starka sida. Det har det aldrig varit. Jag vill att saker ska ske direkt och när det kommer till överraskningar är jag helt hopplös. Min man är likadan, fast han inte vill erkänna det. Om jag skulle säga att jag har en överraskning eller något positivt att berätta, kan han inte vänta.

Har man sagt A får man säga B

Skulle jag välja att inte säga något blir han så nyfiken att han blir sur. Ja det är sant. Hopplöst. Lika bra att vara tyst har jag förstått. Men då är det jag som är omöjlig, för jag kan inte vara tyst. Jag älskar att överraska och kan inte hålla på roliga saker. Nu menar jag inte saker som jag fått berättat i förtroende, utan saker som kommer från mig.

När jag var liten kunde jag inte vänta in julen

Mina föräldrar fick gömma julklapparna väl och jag minns såväl en gång när familjen åkt iväg från hemmet en stund och jag var hemma själv. Efter mycket letande hittade jag julklappsgömman i handduksförrådet bakom badrummet. Jag hade letat länge och nyfikenheten steg inom mig och jag kunde bara inte låta bli.

Jag öppnade alla julklappar och tjuvkikade

Sen tejpande jag ihop dem igen. Så himla korkat. Hur roligt blev det då på självaste julafton? Jag visste ju precis allt jag skulle få.

Jag kan se en tendens av detta hos mina egna barn också. Det gäller att gömma alla presenter och överraskningar väldigt väl.

Jag minns även en annan jul när jag var under granen och tjuvkikade i paketen. Jag minns fortfarande vad paketen innehöll. Jag brukar få höra om detta varje jul, eftersom jag berättade detta i efterhand till min mamma.

Första advent hade jag redan öppnat tre luckor i min adventskalender

Förra julen hade jag fått en fin kalender från Rituals av mamma. När första advent kom hade jag redan öppnat tre luckor. Jag ursäktade detta med att vi skulle resa bort i tre dagar och att den är för stor att ta med i väskan. Det är väl en bra anledning, eller? Mamma berättade då att hon ”råkat” öppnat lucka sex i sin kalender, som var formad som en julgran, men att hon slog in den igen eftersom det skulle bli så tråkigt den sjätte december annars. Vi är så lika så det är skrämmande.

Det var samma sak när vi fick veta att jag var gravid

Båda gångerna tog vi reda på barnens kön och vi var båda överrens om detta. Jag har haft den diskussionen med många kompisar och vissa kan inte förstå att man i förväg vill veta vilken överraskning som ska komma på förlossningsdagen. Jag hade aldrig kunnat vänta. Nyfiken till tusen! Jag gillar att kunna planera och drömma. Det är ju också ett stort nöje. Skulle det sen inte bli som det är sagt så spelar ju inte det någon roll. Man har ju ändå haft en härlig tid.

Jag kan tycka att nyfikenhet till största delen är en positiv egenskap

Att vara nyfiken på livet kan ge massor av erfarenheter och upplevelser som man annars missar. Jag tror att man kommer lite längre i sina drömmar om man är nyfiken och vågar ta för sig.

Det är dock inte alltid positivt att vara nyfiken

Sen var det förstås lite tokigt att min nyfikenhet tog över när jag stod med blåbärssoppa i mixern och undrade om den skulle gå ingång om jag vred på max utan att sätta på locket, men det är förstås en helt annan sak. Den tvångstanken har INTE kommit tillbaka efter det och ingen blev skadad. Hur fan tänkte jag där?!

Detta inlägg tillägnar jag min man. Han är bankman och jag är en impulsiv tjej som tycker att pengar ska användas, medan man lever. Ordet spara är det tråkigaste ord jag vet. Men även jag vet att det är nödvändigt, så jag får nog vara glad över att jag har en man som stoppar mig ibland även han också ”frekar ur” lite då och då.

Ett typiskt exempel på detta kommer från min barndom

Jag var en riktig hästtjej när jag var liten. Ett intresse som jag delade med min mamma. En sommar var vi fodervärd till en shetlandsponny som hette Xantippa. Vi hade ponnyn hemma hela sommaren och det var helt magiskt, ända fram till den dagen hon skulle åka hem igen. Det var verkligen som en dröm att kunna rida varje dag. På nätterna stod hon i ett litet stall hemma hos mormor och morfar och på dagarna hämtade vi hem henne till oss.

Sommaren tog slut, Xantippa flyttade hem igen och jag började spara till en egen häst

Mitt mål fanns där och jag var helt säker på att jag skulle fixa det om jag sparade alla slantar jag fick. Jag gjorde ett litet ”kuvert ” av ett ljusgrönt papper. Jag klistrade på ett bokmärke med en häst på pappersfickan och printade ut en remsa med texten ”HÄSTPENGAR”.

Mina stora besparingar hade börjat och jag såg hästen framför mig

Vi hade en liten rolig presentbutik hemma i byn, som hette Emaus. Där kunde man hitta allt möjligt kul. Minns att jag brukade köpa Manicklar där. Ni minns dom där små plastgrejerna i olika former som alla hade och spelade med. Ett tag var det super inne. Sådana köpte jag på Emaus och jag minns att min storebror brukade köpa modellflygplan som han byggde.

En dag kom min storebror hem med en egen telefon

En sån där som man hängde på väggen , med en lång krullig sladd som man stoppade i vägguttaget. Den där sladden trasslade alltid ihop sig så man fick börja varje telefonsamtal med att fixa till sladden. Att ringa var ganska dyrt på den tiden så man fick inte prata för länge. Att ringa rikssamtal som det hette när man ringde till annan ort var väldigt dyrt. På den tiden fanns det bara en telefonoperatör som hette Televerket. Det var dem som senare kom att bli Telia. Jag minns såväl den brandgula loggan och deras volvobilar. Jag fattar att ni som är födda på 2000-talet knappt vet vad jag pratar om, men ta en kik på Google så får ni se hur en telefon såg ut ”förr i tiden”. Då fanns det minsann inga mobiltelefoner.

Om man var riktigt modern hade man kanske en fax hemma

Men det var ju ytterst få personer man kunde faxa till. Det fanns telefonkiosker som man kunde ringa på när man var ute. Man stoppade i några kronor för att ringa. Senare kom telefonkort som man köpte i kioskerna för att använda i telefonhytterna. Lite surt om man behövde ringa men inte hade råd att köpa ett kort eller ingenting var öppet så man kunde köpa detta telefonkort. Allt var lite krångligare då.

Jag kände hur min avundsjuka växte överbrorsans nya telefon

Skulle han ha en egen telefon i sitt rum! vad orättvist. Men han hade ju köpt den för egna pengar och så var det med det.

Den dagen tömde jag mitt hästkuvert och tog med mig mamma och åkte till Emaus och köpte en telefon för pengarna. En ceris väggtelefon. Jag tror jag hade lyckats spara ihop 180 kronor, så det var ju ändå väldigt långt kvar till en häst ,så jag kunde ju lika gärna köpa en telefon istället. Jag var jätte nöjd över mitt köp och hästen var snart glömd. Det är nog inte enda gången jag rent impulsivt tömt mina besparingar. Typiskt mig säger min man . Han skulle kunna gjort samma sak själv, han vill bara inte erkänna det…

Dessutom blev jag rädd för hästar några år senare, efter att jag blev avkastas och fick hjärnskakning när jag red hemma hos en kompis, så det var nog lika bra att jag köpte en telefon istället.

Det blev denna fast mörkare rosa. Ceris rättare sagt. Någon som känner igen den?

Jag vet att min impulsivitet är 100% ärvd från min mamma

Där har jag mött min överman. Men det har ju gått bra för henne så varför skulle det inte göra det för mig? Ett litet exempel på detta är när mamma en vinter följde med min lillebror för att han skulle lämna in sin bil på verkstad. Mamma körde efter för att köra honom hem. sedan. I bilhallen såg min mamma en svart Toyota Yaris som stod i bilhallen och glänste. Hennes hjärta smälte eftersom bilen var så söt. Utan att ens provköra den stegade hon fram och sa till bilhandlaren:

-Jag tar den!

Hon var så nöjd när hon puttrade hem i sin nya lilla bil. Brorsan fick köra hem den andra. När sommaren kom upptäckte hon att den inte hade någon AC.

Det var en varm sommar och mamma svettades i sin lilla men ack så söta pärla. När hon en morgon bläddrade i tidningen såg hon en annons på en liten Volkswagen Beetle. En cab! Svalt och skönt. Hon åkte genast iväg och bytte in sin lilla pärla och kom hem med en cab istället. Även om vi är impulsiva så löser vi våra behov snabbt. Det är inte heller så dumt.

Det finns så många historier i en människas liv. Jag har massor, massor som jag inte delat med mig av innan, men som jag nu tänkt berätta för er. Därför har jag skapat en ny kategori i bloggen som heter ”The story of my life”.

The story of my life

Ibland byker det upp saker eller personer på Facebook som tar en tillbaka i tiden. Minnen som poppar upp.

Visst är det härligt! Man borde skriva ner mer av sin historia. Det tänker jag börja med nu. Jag kommer att bjuda på både jobbiga, tråkiga och roliga saker som är värt att berätta om. Mitt första inlägg i kategorin blev ”Mitt liv har varit en berg och dalbana”.

I nästa del ska jag berätta hur det var att bli antagen till modellprogrammet ”She´s Got The Look”.

Hur gick det till? Och har jag varit med i fler såpor? Vad hände med mitt självförtroende?

Hoppas ni vill hänga med i kapitlet, historien om mitt liv…

Kram!

Mitt liv har varit en riktig berg och dalbana

Ena stunden med så höga toppar att jag nästan lyfter, andra med så djupa dalar att det känts orealistiskt att klättra upp till toppen igen.

Vi kan börja med min barndom. Jag föddes med läppspalt och redan på BB beklagade sköterskan sig för min mamma och yttrade något idiotiskt om att det var synd att jag inte var en kille för då hade jag kunnat dölja mina ärr med mustasch när jag blir äldre. Vem säger så till en nybliven mamma?! Idag jobbar jag själv på Neonatalen med små bebisar som är för tidigt födda eller har något annat som avviker vid födseln och vet hur otroligt viktigt det är hur man kommunicerar med föräldrar. Vi ursäktar det hela med att detta var på 70-talet och att det hänt en del sedan dess.

Hela min uppväxt hade jag en ganska tjock ”fläskläpp” på ena sidan och kände mig alltid annorlunda.

Idag är man så skicklig på att operera LKG barn, att man får ett fint resultat redan från början. Jag minns hur jag själv längtade efter min tioårsdag. Som tioåring skulle jag nämligen göra en slutlig operation och jag såg framför mig att när jag blir tio år kommer mitt utseende att bli perfekt.

Tyvärr blev det inte så bra som jag hoppats och barnaåren och tonåren medförde en del glåpord och jag var officiellt ”fläskläppen” på skolan. Roligare smeknamn hade man ju kunnat ha. Jag växte upp i Dala-Järna med min mamma, pappa och storebror. När jag gick i vad som idag kallas förskoleklass eller sexårsverksamhet, skildes mina föräldrar. Mamma träffade en ny man och jag fick två bröder till.

När jag gick i tredje klass drabbades jag av anorexia

Hur det uppstod är än idag ett mysterium för mig. Jag har alltid varit smal som barn och har aldrig haft i tankarna att medvetet gå ner i vikt. Det kom som ett brev på posten på en nyårsafton. Hela familjen firade nyår i Gävle hos mina yngre bröders farmor och farfar. Under middagen kändes det som om någon lagt ett lock i halsen på mig. Det gick helt enkelt inte att svälja ner maten. På morgonen dagen efter gjorde jag ett nytt försök med en knäckebrödsmacka, men det var samma resultat. Det var tvärstopp. Mamma fick panik och vår Gävlevistelse avbröts abrupt. Vi stannade bilen i Djurås på väg he för att gå in på en restaurang . Mamma har berättat att jag fick välja vad jag ville. Jag beställde in något som jag tycker om , men det gick inte. Jag började gråta och sa, jag kan inte äta. När mamma berättar om sina känslor förstår jag hennes panik.

Blev inskriven på BUP i Mora

Av detta blev det sedan en följd av besök på BUP i Mora. Jag var aldrig inlagd, men jag har minnen av hur man hanterade detta med mattvång. Det var en tuff period i mitt liv, men den gick över relativt snabbt. Jag är ganska säker på att detta än i dag speglar mitt förhållningssätt till mat. Även där är jag som en berg och dalbana. I perioder är jag livrädd för allt som innehåller socker och vitt mjöl och i nästa stund orkar jag inte bry mig ett skvatt. Det sistnämnda ger mig alltid väldigt dåligt samvete och jag mår inget vidare av att inte bry mig om vad jag stoppar i mig. Jag trivs bäst när jag är hälsosam, både i kropp och själ.

Jag minns så väl ett besök på BUP där mamma frågade hur dom skulle hantera min födelsedag som låg i närtid. Svaret blev att just den dagen behövde jag inte tvångsmatas, utan ville jag äta lite tårta så fick det räcka. Tänk att man kan se fram emot den dag man inte behöver äta. Jag hatade verkligen att tvångsmatas. I skolan kände jag mig som ett offer. Dealen med BUP var att jag själv skulle få lägga upp mat på tallriken för att sedan äta upp den. Det var såklart inte mycket på det fatet, men det var vad jag ansåg mig själv kunna klara av. Mattvånget skulle mina föräldrar stå för. Inte skolan. Detta respekterades inte. Minns att en personal på skolan kom fram och slevade på min tallrik och där fick jag sitta tills jag ätit upp. De andra barnen gick på rast och sedan på lektion och där satt jag. Ensam i matsalen med två stränga ögon på mig….

Senare under tonåren kom jag i kontakt med modellvärlden

Jag gick i nian när jag blev antagen till en stor nationell modelltävling och fick åka till Stockholm för att pröva mina vingar.. I samma veva blev jag även uttagen till Fröken Dalarna, som var landskapstävlingen inför den stora finalen Fröken Sverige, som på den tiden var något helt annat än det är idag. Det var jätte stort att komma med där och Fröken Sverige var nog en av de största tv-galorna under många år, förutom melodifestivalen som då bara var en enda stor tävling, utan en massa deltävlingar hit och dit. I detta forum måste jag säga att det var bättre förr. En enda stor, spännande tävling som man laddade rejält inför. Lika var det med Fröken Sverige tävlingen. Alla tittade och röstade. Jag minns till och med att jag som barn grät av lycka när rätt person vann titeln.

Fröken Dalarna

I Fröken Dalarna fick jag pris för ”Dalarnas snyggaste ben” och vann en årsförbrukning av Gillette rakprodukter för kvinnor. Jag har alltid haft långa, smala ben men det var ju inte riktigt det jag hade hoppats på då.

Vid flera tillfällen fick jag chansen att träffa utländska agenturer. Jag åkte kors och tvärs över landet för att gå på castings och visa upp mig, men jag föll alltid på målsnöret. När jag gick i gymnasiet var jag så besviken på min läppspalt som alltid satte käppar i hjulet för mig att jag bestämde mig för att kontakta Akademiska sjukhuset i Uppsala, där jag gått under min uppväxt och opererats. Jag fick komma dit och Klas-Göran som specialistläkaren hette, tittade på mig och sade att han inte kunde göra mer för mig. Jag minns att han sa:

– Visst kan jag göra en operation, men jag kan inte garantera att det blir bättre. och du kommer dessutom att få ett nytt ärr. Vore du min dotter skulle jag inte göra det.

Valet blev ganska enkelt. Jag åkte hem med sorg och kände att jag aldrig skulle kunna uppnå mina drömmar. Jag skulle för alltid se ut som jag gjorde. Bilden av mig själv i spegeln var betydligt sämre än den andra såg.

Sista chansen

På min gymnasieskola i Falun, gick en annan tjej som jobbade som modell. Vi lärde känna varandra och hon tipsade mig om en plastikkirurg som arbetade på en privatklinik i Stockholm. Jag fick upp hoppet igen och det dröjde inte lång stund innan jag hade en tid bokad för konsultation.

Jag tog tåget ner till Stockholm och jag minns hur nervös jag var. Det var ju mitt sista hopp. Oron och spänningen jag hade i kroppen när jag satt i väntrummet var nästintill olidlig. Nu skulle min framtid avgöras. Jag skulle få min sista dom . Skulle de inte kunna fixa min läpp där, så skulle ingen kunna göra det.

När jag kom in till läkaren på Akademikliniken tittade han noggrant på mig och sade att han inte heller kunde göra någon förbättring utan att jag skulle acceptera mina ärr som de var. Det kändes som om någon gett mig en hård käftsmäll. Acceptera?

Acceptera att jag alltid skulle känna mig ful och anorlunda ? Acceptera att min modellkarriär var över innan den knappt börjat? Att jag skulle få skämmas på varenda casting för att jag kom dit med ett missbildat ansikte bland alla supersnygga modeller och känna mig fulast i hela världen? Var det vad han just sagt? Skulle jag ge upp nu?!

-Du ska få träffa en av mina kollegor också så får du även höra från honom. Jag minns min besvikelse, men det fanns ett uns hopp kvar.

Den andra läkaren kom in i rummet, Han tittade närgånget på min läpp, ställde upp mig framför en spegel och började rita i mitt ansikte. Ja, men vi tar bort lite här och fyller ut ojämnheterna där……

Jag gick därifrån med en tid för operation och en förhoppning om att få en ärlig chans i modellbranchen.

Dagen för operationen kom

Inne på toaletten låg en tub med bedövningssalva. Jag tog en rejäl klick och strök ut över munnen. Jag blev så bedövad att jag knappt kunde prata när jag blev uppropad. Lika bra det. Nu skulle kniven fram.

Jag minns att jag låg på britsen och skakade av rädsla för hur det skulle bli. I operationsrummet stod radion på och låten Torn med Natali Imbruglia spelades. Läkaren sjöng med i texten och det gjorde mig lite lugnare. Detta var 1996. I salen har jag för mig att det var två plastikkirurger och en assisterande sjuksköterska under själva operationen . Dom hade roliga mössor på sig. Inte sådana där i papper som ser ut som disktrasor, utan roligt mönstrade, färgglada mössor i tyg.

Operationen gick bra och jag åkte hem samma dag. Tyvärr var det ett stygn som sprack under läkningen och jag fick en ful bubbla på läppen. Detta resulterade i ytterligare en liten operation. Tillslut blev min ”fläskläpp” tunnare och de ojämnheter som fanns fylldes ut med fillers som hette Artecoll. En permanent filler för att slippa fylla på i framtiden. Ungefär fjorton år senare hade detta Artecoll stelnat och blivit som en stenkula i läppen. Det syntes inte på utsidan, men det kändes irriterande.

Läkaren som tidigare opererat mig hade då startat upp en egen klinik och jag kontaktade honom. Han fick då öppna upp läppen ( tack och lov från insidan) för att plocka ut Artecollet som stelnat. Det såg ut som vita plastbitar. Jätte äckligt. Några veckor senare fyllde vi på en modernare filler, juvederm som är anpassat för läppar, men inte bestående. Idag är min mun finare än vad jag kunnat drömma om som tonåring. Men resan dit var lång och det som var vändningen för mig ska jag berätta om senare.