Igår var jag på mitt fjärde KBT besök för att bli kvitt min rädsla och ångest gentemot ormar.Nu har våren kommit och det börjar åter igen bli riktigt jobbigt. Nu har vi nått den punkt i behandlingen då vi börjar sätta mål. Vad vill jag kunna åstadkomma med behandlingen? Vad vill jag kunna göra som idag begränsar mig. Det kröp i kroppen när vi pratade om exponeringsbehandling.

Vad innebär exponeringsbehandling?

Det är precis som det låter. Att exponera sig för det man känner obehag och rädsla för. Nästa vecka när vi ses ska vi titta på videoklipp och gummiormar.

Det låter kanske skitlöjligt, men även leksaker kan få mig att brista ut i panik.

Det har hänt…

Jag fick ta del av min bedömning. Ett långt A4 papper som beskriver precis det jag känner och tänker. Utifrån detta har min behandlare tillsammans med sin handledare satt upp en behandlingsplan.

Så här beskrivs min exponeringsbehandling

När vi pratade om det högsta mål vi tillsammans ska uppnå fick jag nästan svårt att andas. Jag har förstått att jag ska kunna vistas i samma rum som en orm, men när terapeuten frågade om jag inte vill kunna hålla i en orm ville jag nästa avsluta min behandling. Herre gud! Så långt har jag inte ens tänkt. För mig känns det helt orimligt att ta mig dit. Men jag gillar ju utmaningar och om man ändå ska sätta mål för att bli kvitt detta så är det lika bra att sätta dem högt. På min ”mål” lista skrev jag högst upp med mycket små bokstäver

klappa eller hålla en orm…..

Mina största delmål är att först kunna gå obesvärat i skogar och på platser där jag idag får lite panik. Om tio dagar åker vi ner till huset i Mellbystrand. Då ska jag besöka Osbecks bokskogar som jag senast inte klarade av att vara i. Mitt mål är att stanna kvar och övervinna rädslan.

Nästa stora mål är att kunna gå i akvarier som på Skansen eller Kolmården. Jag har inte varit in på ett akvarium på flera år. Inte ens i närheten. Samma sak gäller med zoo butiker som har eller skulle kunna ha ormar. Jag ber alltid någon gå in och fråga i butiken innan jag går in. Även om de inte finns så känner jag ett äckligt obehag då jag vet att det är en miljö som det skulle kunna finnas ormar i.

Sedan kommer vi till det stora målet. Att vistas i samma rum som en orm och senare eventuellt kunna röra vid den. Jag kan inte lova att jag kommer att hålla den men vi får se hur det utvecklar sig.

I min bedömning står det att jag uppfyller alla kriterier för specifik fobi.

Se mina tidigare besök på behandlingsmottagningen här.

Idag har jag varit på mitt tredje besök på psykologiska institutet, för att få KBT behandling mot min extrema ormfobi. Jag har skapat en egen kategori i bloggen som heter ”Fobibehandling” så att man lätt kan följa med i behandlingen.

Min hemuppgift till idag ,var ett formulär där jag skulle skriva ner situationer som uppstått under veckan, vilken känsla jag fick i kroppen och hur gick mina tankar? Vad är det värsta om kan hända? Vad blev min handling/ mitt beteende?

Det var en ganska nyttig uppgift. Att sätta ord på sina tankar och känslor. Denna uppgift fick jag även med mig till nästa vecka , men då ska jag även tänka till vad mitt beteende leder till både på kort sikt och på lång sikt. Vad skulle hända om jag stannade kvar i min rädsla istället för att fly eller undvika? Tanken är skrämmande…

Vi jobbar även med en lista som kallas ” Exponeringshierarki”.

En lista där jag rangordnar min rädslostege från mild, medel, svår till situationer som skapar panik och som jag helst undviker.

Jag blev lite ställd när vi pratade om en specifik händelser som jag varit med om tidigare, där jag greps av panik. Min behandlare frågade vad jag tror skulle hända om jag bara accepterat min rädsla och stannat kvar. Hade jag kunnat bemästra min rädsla?  I mitt huvud finns bara ett alternativ. Det är INTE att stanna kvar… Det är just detta vi ska jobba med.

Psykologiska institutet ligger i anslutning till Stockholms universitet. Det är elever från termin sju som håller i behandlingarna och man har sin egen terapeut. Efter varje möte stämmer hon av med sin handledare för att försäkra sig om att jag får den bästa möjliga behandlingen. Varje möte filmas, i utbildningssyfte och raderas efter avslutad behandling. Kameran sitter monterad i väggen och är ingenting man tänker på.

När jag går från tunnelbanan till huset där psykoterapimottagningen ligger, måste jag gå genom en skog som känns som en riktig orm skog. Bara det är terapi…

Vi pratade idag om att det snart är dags att börja möta rädslan på riktigt. Det känns oerhört läskigt. Hur kommer jag att reagera?

Läs alla inlägg om fobibehandlingen här.

Idag var andra träffen vid universitetet för att fortsätta min  fobibehandling mot  o…r…m…a….r.

Det fulaste och äckligaste ordet jag vet…

Så här såg det ut vid första besöket.

Jag hade fått i hemuppgift att fylla i ett par frågeformulär. Ett som handlade om min specifika fobi och ett lite längre som handlade om depressioner och andra tillstånd. Tack och lov har jag inga sådana problem, men för att ta itu med fobier behöver behandlaren en helhetsbild av mig och mitt mående, vilket är jätte bra.

Jag fick idag svara på en rad frågor som min behandlare läste upp. Allt ifrån riktigt djupa frågor som säkert är jätte jobbiga att ställa om man nu hade tenderat att svara ja på någon av dessa, till lite mer enkla frågor. Det är nyttigt att stanna upp och tänka till ibland.

Vi pratade även om vilka mål jag har med behandlingen och hur vi tillsammans ska nå dit. Jag kommer att behöva ”face the fear” en vacker dag. Vi kommer att göra det under kontrollerade former och i små steg. Jag får svårt att andas vid blotta tanken….

Jag kan ju knappt ta ordet i min mun, eller knappa ner det på tangenterna. I veckan blev jag kontaktad av en kvinna som hade läst mitt förra blogginlägg om detta. Hon ville hjälpa mig att bli av med blockeringar som kan vara orsaken till min fobi. Det låter spännande. Allt som kan hjälpa mig i detta är positivt. Bara jag får ta det i min egen takt…

Jag kommer att dela med mig av hela processen här i bloggen, då jag förstår att det är många som lider av olika typer av fobier. Det är inte helt lätt att veta vart man kan vända sig. Ett tips är att kontakta en KBT mottagning. Om dom inte jobbar med just detta , kan de säkert hjälpa till så att man hamnar rätt.

Igår gjorde jag mitt första besök på psykologiska institutionen på universitetet för att starta min fobibehandling. Jag hade ångest hela eftermiddagen. Jag har velat göra detta så länge, men har inte vågat. Vad ska jag behöva utsätta mig för? Min oerhört starka fobi för ormar hindrar mig att göra så mycket och det skapar så många obehagliga känslor att jag till slut kände att jag inte kan fortsätta leva med min fobi. Den rubbar hela min vardag. Så när jag hörde om universitetets behandling som är gratis tvekade jag inte att söka. Har sökt på fobimottagningar tidigare och vet att det kostar hutlöst mycket pengar, även om det säkert är värt varenda krona i slutändan.

Igår fick jag träffa min behandlare. Vi kommer att jobba med KBT. Den gulliga tjej som ska hjälpa mig igenom detta pluggar sin sjunde termin på psykologhögskolan och jag är säker på att hon kommer att vara ett bra stöd. Alla behandlingar spelas in i utbildningssyfte och raderas efter avslutad behandling.

Igår pratade vi om min fobi. Exempel på situationer som jag stött på. Hon berättade om sin bakgrund och hur hon ska hjälpa mig att få rätt behandling. Jag fick med mig olika formulär hem, som jag ska fylla i till nästa besök som då kommer att vara två timmar, istället för de 45 minuter jag hade igår. Vi kommer att träffas en gång i veckan. Det känns bra att jag äntligen får hjälp även om det är jätte läskigt. Jag vet att vi kommer att ta detta i små steg och under kontrollerade former.

Jag hoppas vid gud att detta ska hjälpa mig och att jag får en lättare vår, sommar och höst i år.

Har du någon gång känt att du har en sådan rädsla för något att du blir svag i hela kroppen av att bara tänka på det?

Jag har en fobi som rubbar hela min vardag. Något så äckligt att jag ryser av det vid blotta tanken. Om jag slår upp en sida i en tidning och ser en bild på detta, så kastar jag tidningen och nästan gråter. I somras fick min man riva ut en sida ur en tidning, för att jag ens skulle kunna ta i den. Min stora fobi är … Jag kan knappt skriva ordet… Det börjar på O och är ett djur som ringlar fram. Du fattar. Jag har länge velat gå i terapi för detta, men varit så rädd för vad jag skulle bli tvungen att utsätta mig för, under behandlingen. Nu är det sannerligen dags för fobihantering. Jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån. Jag har alltid tyckt att de varit väldigt obehagliga, men det kan ha varit en händelse på Phi-Phi Island i Thailand som utlöste den sista droppen för att utveckla denna fobi.

Jag kom och gick på en grusväg när något plötsligt dimper ner från ett träd knappt tre meter framför mig.

Det var en stor sådan som reste sig och ringlade in på en restaurang. Jag hade varit i Thailand i en vecka och hade två veckor kvar. Den dagen var jag nära att packa ihop mina väskor och ta första bästa flyg hem. Så vansinnigt vidrigt. Att man inte ens kan gå under ett träd utan att riskera att bli attackerad!

Jag minns även en annan upplevelse på en djurpark i Thailand.

Jag kom och gick på en liten gångväg tillsammans med min familj, och ser till min stora fasa att jag på min högra sida har en bur med en jätte stor, fet ….   o..r..m …. brevid mig. Jag fick total panik och bröt ihop. Jag grät och blev stel som en pinne. Min man fick fråga personalen om det fanns fler inne på området, för att det inte skulle dyka upp fler överraskningar. Vi hade googlat innan för att försäkra mig om att det skulle vara lugnt, men tydligen var den informationen missad. Efter detta går jag varken in på djurparker eller djuraffärer utan att vara säker på vilka djur som finns där inne. Oavsett så får jag ångest i kroppen av att gå i djuraffärer då jag är rädd för att ens se en bild eller något som påminner mig om min hemska fobi. Mina barn fick mej att bryta ihop och fråga av en plastorm en gång. Den liknade inte ens en orm, så jag vet inte vad som hände.

Den enda årstid jag kan slappna av är på vintern. Annars snurrar dessa otäcka djur i mitt huvud så fort jag går ut.

Förra hösten packade vi matsäck och åkte till de fantastiska bokskogarna på Hallandsåsen. Jag älskar att vara i naturen, men det gick inte. Paniken kröp sig på i ren oro av att det skulle kunna dyka upp något obehagligt. Minsta lilla pinne på marken förvandlades till ett ringlande väsen. Detta måste få ett slut. Jag har mailat med en fobimottagning, men det är väldigt dyrt och jag oroar mig för vad som ska hända. Det jobbigaste är att alla inte förstår det där med fobier utan ska skoja till det för att se min reaktion eller för att de tycker det är roligt. Snälla! Gör inte så. Det är inte roligt någonstans att öppna ett sms med en hemsk bild som poppar upp i ansiktet. Jag har tagit bort vänner på facebook som jag vet lägger upp bilder på sina ”husdjur” för att inte riskera att se detta.

Trots att jag är livrädd för att utsätta mig för  just detta, så har jag nu tagit ett stort och hoppas kunna bota min fobi.

Jag fick tips om att universitet i Stockholm sökte personer med specifika fobier som vill bli botade. Jag ansökte på nätet och efter en lång telefonintervju, fick jag senare ett samtal om att jag blivit utvald att få behandling. Äntligen! Samtidigt som jag är jätte rädd för vad jag ska utsätta mig för, så kan det bara bli bättre. Inom två veckor ska vi köra igång. Jag kommer att berätta hur det går. Jag längtar så efter att kunna gå obesvärad och njuta av att vistas i skogen.

Önska mig lycka till….