Idag tog jag och barnen en cykeltur till affären för att köpa lördagsgodis.
Utanför affären satt en kvinna. En av alla människor som kommit hit för att tigga.
Kvinnan såg så trött ut så hon orkade inte ens be om något. Hon träffade mig rakt i hjärtat. Jag och barnen gick in i affären och handlade det vi skulle. Lönen har precis kommit och jag fick nästan dåligt samvete över skillnaden mellan mig och kvinnan utanför affären.
Jag är fullt medveten om att många av alla tiggare har lämnat sina familjer för att komma hit. Många unga mammor med små barn hemma i sina hemländer. Vi svenskar skulle aldrig kunna tänka oss att göra en sådan sak, för vi behöver inte. Men dom har kanske inget val.
Vi gick in i affären och fokus hamnade på vad vi kunde köpa till kvinnan. Jag ville köpa henne en matkasse, men hon har ju ingenstans att förvara den eller laga någon mat.
Vi köpte frukt, stora fluffiga härliga croissanter och en chokladbit. Det är ju ändå lördag. Sen gav vi henne de kontanter vi hade. Hon tackade och satte genast igång att äta som om hon inte fått mat på länge.
Jag kan inte släppa tankarna på kvinnan. Jag måste hjälpa henne. Om jag så bara kan hjälpa en av alla dessa tiggande kvinnor , så har jag illa fall gjort något. Hon bad inte ens om hjälp för hon orkade inte. Men hon behöver det. Jag kan inte låta bli att tänka på hur dessa kvinnor lever och hur deras barn och anhöriga har det. Jag vet att det är jobbigt för oss att se detta varje dag. Men vem är det synd om ?
