She´s got the look – uttagningen

Året var 2014

Jag hade under ett par års tid fått en hel del jobb som modell i reklamsammanhang. Både reklamfilm och foto. Jag började tjäna lite pengar på mitt modellande men kände fortfarande att det mest var reklamjobb jag dög till. Mitt självförtroende var fortfarande inte på topp, eftersom jag har läppspalt.

Jag och min familj befann oss i Thailand på semester, då jag hittade en annons på min reklamförmedling med texten ” Vill du bli ansiktet utåt för ett känt klädmärke?”. Jag klickade ja. Jag hade ingen aning om att detta handlade om något helt annat än vad jag såg när jag läste annonsen.

Någon vecka senare blev jag kontaktad av ett produktionsbolag

Dom berättade att de var intresserade av att träffa mig för en första casting. Annonsen handlade helt enkelt om en hel tv-serie där man sökte kvinnor över 35 år, som skulle tävla om ett modellkontrakt för KappAhl. Jag åkte till Hammarby Sjöstad och gick på en första casting. Teamet fattade tycke för mig och jag gick vidare. Det gick några veckor innan vi hördes igen. Sedan fick jag veta att jag var en av trehundra tjejer som gått vidare till nästa casting som skulle tv-sändas. Tre hundra tjejer!!!! Tankarna kom tillbaka. Nu var jag där igen. Denna gång som vuxen. Ska jag verkligen utsätta mig för det här igen? Vill jag det här?

Vi hade flera telefonsamtal , jag och tjejen som var deltagaransvarig i produktionen.

Vi skulle åka till Kista och nästa casting varade en hel helg. Jag fick kalla fötter. Jag var då 35 år. Jag ville absolut inte ställa mig i något som liknade en idol-kö för att få komma in och träffa en jury som skulle syna mig och bedöma mitt utseende. Jag var säker på att jag inte hade något att hämta där, så varför skulle jag göra bort mig? I tv dessutom?! Precis så tänkte jag och jag tror att Michaela som hon heter, anade min osäkerhet för hon ringde flera gånger för att försäkra sig om att jag skulle dyka upp. Efter mycket om och men beslöt jag mig för att åka, men jag berättade inget för någon annan än min man och min mamma.

Klockan var sju på morgonen. Det var augusti 2014 och lite småkyligt ute

När jag kom fram möttes jag av en enorm kö av sökande som tog detta på stort allvar. Alla med förhoppning att gå vidare till slutcasting. En kamera skymtade förbi och en drönare filmade kön uppifrån. Jag vände mig bort varje gång kameran kom nära. Det sista jag ville var att synas i bild för att sedan åka ut och mina vänner och bekanta skulle se mitt stora fiasko. Som att jag skulle tro att jag skulle ha en chans.

Jag fick syn på Michaela. Hon kom emot mig längst bak i den enorma kön och hämtade mig för att ta mig förbi hela kön och in till väntrummet. Jag fick en känsla av att de kanske redan hade valt ut några favoriter och allt kändes lite bättre för en stund.

När det var min tur att möta juryn som bestod av en representant från KappAhl, en före detta modell och en fotograf var jag väldigt nervös. Jag klev fram på podiet och det första jag möttes av var en fråga från fotografen:

– Jaha Malin, vad är det som är speciellt med dig då?

Vad skulle jag svara på den frågan? Jag hör mig själv säga:

-Jag är säker på att jag är den enda här som är född med läppspalt.

Det var ju faktiskt just det som gjorde mig speciell i detta sammanhang. Fotografen som heter Henrik stegade fram till mig och synade mig och så svarade han:

-Men det syns ju inte!

Där och då skedde något inom mig

I 35 år hade jag sett mig själv med ett stort ärr i ansiktet. Idag ser jag något helt annat.

Vi gjorde vår första fotografering i uttagningen och jag gick vidare. Alla var vi så nervösa och trötta.

Nästa dag fick vi komma tillbaka och då var vi endast 30 tjejer kvar. Vi gick igenom intervjuer, psykologsamtal och skulle göra vår andra fotografering, som programledaren Jessica Almenäs presenterade för oss. Vi skulle fotas helt osminkade.

Min värld rasade igen. Det skulle aldrig gå. Jag kunde lika gärna lämna direkt. Man kan dölja en hel del med rätt smink, men att göra en osminkad porträttfotografering, kändes för mig som att klä av mig naken framför fotografen. Än en gång skulle jag falla på mållinjen och denna gång skulle jag dessutom göra det i tv.

När juryn presenterade våra bilder sade representanten från KappAhl:

– En jätte snygg bild på en ursnygg tjej.

Jag gick vidare!

I nästa moment skulle vi med hjälp av frisör, makeup artist och stylist, själva välja vår stil med egna kläder. Man fick ta vad man hade med sig. Jag tror vi fick tio minuter var till att stylas och genomföra fotograferingen. Den största delen av min tid gick till att välja kläder. Jag får alltid beslutsångest när jag ska välja, vad det än handlar om. Det blev inte många minuter över till själva plåtningen.

Sen kom det stora slutskedet när alla trettio tjejer skulle in på podiet och juryn skulle berätta vilka tolv av oss som gått vidare till själva tv-serien. Vilka som skulle få flytta ihop på hemlig ort och leva, jobba och bo tillsammans under flera veckor.

Jag blev en av de utvalda. Äntligen fick jag lite revansch

Det spelade ingen roll längre om jag skulle åka ut i första avsnittet ( eller tredje eftersom de två första avsnitten visade sig vara denna uttagning). Bara att jag tagit mig hela vägen dit var för mig större än vad jag vågat hoppats på och en vinst i sig.

Tolv kvinnor i åldrarna 35 till 53, flyttade ihop i Italienska Paviljongen vid Wenngarns slott i Sigtuna.

Jag hade en fantastisk upplevelse, även om det var tungt att vara ifrån mina barn i flera veckor utan någon som helst kontakt. Jag fann nya vänner för livet och fick med mig en portfolio med fina bilder hem. Jag var med i åtta avsnitt av tio och jag minns speciellt ett ögonblick när jag stod framför juryn och fotografen Henrik sa att jag hade det mest intressanta utseendet i tävlingen. Jag önskar att han förstod vad de orden verkligen betydde för mig. Jag åkte hem och såg en helt ny tjej i spegeln. Det stora ärret jag sett innan var borta. Jag insåg då att den bilden suttit i mitt huvud, inte i spegeln.

”She´s got the look” som programmet hette, gav mig ett helt nytt perspektiv på mig själv.

Jag var helt plötsligt stolt över att vara annorlunda

Det var mer coolt än fult. Mitt liv fick en vändning.

När jag väl var hemma igen snurrade tankarna i mitt huvud. Vad skulle jag göra med allt detta jag precis upplevt? Hur skulle tv-teamet vinkla mig i rutan? Tänk om det blir helt fel!

Bara ett par månader senare började programmet sändas. Även om man klippt bort allt som handlade om min uppväxt, mina känslor och min läppspalt så var jag stolt över mig själv.

Där och då föddes en idé som blev ett helt, stort projekt. Jag skulle samla in pengar till

Operation Smile!