Mitt liv har varit en berg och dalbana

Mitt liv har varit en riktig berg och dalbana

Ena stunden med så höga toppar att jag nästan lyfter, andra med så djupa dalar att det känts orealistiskt att klättra upp till toppen igen.

Vi kan börja med min barndom. Jag föddes med läppspalt och redan på BB beklagade sköterskan sig för min mamma och yttrade något idiotiskt om att det var synd att jag inte var en kille för då hade jag kunnat dölja mina ärr med mustasch när jag blir äldre. Vem säger så till en nybliven mamma?! Idag jobbar jag själv på Neonatalen med små bebisar som är för tidigt födda eller har något annat som avviker vid födseln och vet hur otroligt viktigt det är hur man kommunicerar med föräldrar. Vi ursäktar det hela med att detta var på 70-talet och att det hänt en del sedan dess.

Hela min uppväxt hade jag en ganska tjock ”fläskläpp” på ena sidan och kände mig alltid annorlunda.

Idag är man så skicklig på att operera LKG barn, att man får ett fint resultat redan från början. Jag minns hur jag själv längtade efter min tioårsdag. Som tioåring skulle jag nämligen göra en slutlig operation och jag såg framför mig att när jag blir tio år kommer mitt utseende att bli perfekt.

Tyvärr blev det inte så bra som jag hoppats och barnaåren och tonåren medförde en del glåpord och jag var officiellt ”fläskläppen” på skolan. Roligare smeknamn hade man ju kunnat ha. Jag växte upp i Dala-Järna med min mamma, pappa och storebror. När jag gick i vad som idag kallas förskoleklass eller sexårsverksamhet, skildes mina föräldrar. Mamma träffade en ny man och jag fick två bröder till.

När jag gick i tredje klass drabbades jag av anorexia

Hur det uppstod är än idag ett mysterium för mig. Jag har alltid varit smal som barn och har aldrig haft i tankarna att medvetet gå ner i vikt. Det kom som ett brev på posten på en nyårsafton. Hela familjen firade nyår i Gävle hos mina yngre bröders farmor och farfar. Under middagen kändes det som om någon lagt ett lock i halsen på mig. Det gick helt enkelt inte att svälja ner maten. På morgonen dagen efter gjorde jag ett nytt försök med en knäckebrödsmacka, men det var samma resultat. Det var tvärstopp. Mamma fick panik och vår Gävlevistelse avbröts abrupt. Vi stannade bilen i Djurås på väg he för att gå in på en restaurang . Mamma har berättat att jag fick välja vad jag ville. Jag beställde in något som jag tycker om , men det gick inte. Jag började gråta och sa, jag kan inte äta. När mamma berättar om sina känslor förstår jag hennes panik.

Blev inskriven på BUP i Mora

Av detta blev det sedan en följd av besök på BUP i Mora. Jag var aldrig inlagd, men jag har minnen av hur man hanterade detta med mattvång. Det var en tuff period i mitt liv, men den gick över relativt snabbt. Jag är ganska säker på att detta än i dag speglar mitt förhållningssätt till mat. Även där är jag som en berg och dalbana. I perioder är jag livrädd för allt som innehåller socker och vitt mjöl och i nästa stund orkar jag inte bry mig ett skvatt. Det sistnämnda ger mig alltid väldigt dåligt samvete och jag mår inget vidare av att inte bry mig om vad jag stoppar i mig. Jag trivs bäst när jag är hälsosam, både i kropp och själ.

Jag minns så väl ett besök på BUP där mamma frågade hur dom skulle hantera min födelsedag som låg i närtid. Svaret blev att just den dagen behövde jag inte tvångsmatas, utan ville jag äta lite tårta så fick det räcka. Tänk att man kan se fram emot den dag man inte behöver äta. Jag hatade verkligen att tvångsmatas. I skolan kände jag mig som ett offer. Dealen med BUP var att jag själv skulle få lägga upp mat på tallriken för att sedan äta upp den. Det var såklart inte mycket på det fatet, men det var vad jag ansåg mig själv kunna klara av. Mattvånget skulle mina föräldrar stå för. Inte skolan. Detta respekterades inte. Minns att en personal på skolan kom fram och slevade på min tallrik och där fick jag sitta tills jag ätit upp. De andra barnen gick på rast och sedan på lektion och där satt jag. Ensam i matsalen med två stränga ögon på mig….

Senare under tonåren kom jag i kontakt med modellvärlden

Jag gick i nian när jag blev antagen till en stor nationell modelltävling och fick åka till Stockholm för att pröva mina vingar.. I samma veva blev jag även uttagen till Fröken Dalarna, som var landskapstävlingen inför den stora finalen Fröken Sverige, som på den tiden var något helt annat än det är idag. Det var jätte stort att komma med där och Fröken Sverige var nog en av de största tv-galorna under många år, förutom melodifestivalen som då bara var en enda stor tävling, utan en massa deltävlingar hit och dit. I detta forum måste jag säga att det var bättre förr. En enda stor, spännande tävling som man laddade rejält inför. Lika var det med Fröken Sverige tävlingen. Alla tittade och röstade. Jag minns till och med att jag som barn grät av lycka när rätt person vann titeln.

Fröken Dalarna

I Fröken Dalarna fick jag pris för ”Dalarnas snyggaste ben” och vann en årsförbrukning av Gillette rakprodukter för kvinnor. Jag har alltid haft långa, smala ben men det var ju inte riktigt det jag hade hoppats på då.

Vid flera tillfällen fick jag chansen att träffa utländska agenturer. Jag åkte kors och tvärs över landet för att gå på castings och visa upp mig, men jag föll alltid på målsnöret. När jag gick i gymnasiet var jag så besviken på min läppspalt som alltid satte käppar i hjulet för mig att jag bestämde mig för att kontakta Akademiska sjukhuset i Uppsala, där jag gått under min uppväxt och opererats. Jag fick komma dit och Klas-Göran som specialistläkaren hette, tittade på mig och sade att han inte kunde göra mer för mig. Jag minns att han sa:

– Visst kan jag göra en operation, men jag kan inte garantera att det blir bättre. och du kommer dessutom att få ett nytt ärr. Vore du min dotter skulle jag inte göra det.

Valet blev ganska enkelt. Jag åkte hem med sorg och kände att jag aldrig skulle kunna uppnå mina drömmar. Jag skulle för alltid se ut som jag gjorde. Bilden av mig själv i spegeln var betydligt sämre än den andra såg.

Sista chansen

På min gymnasieskola i Falun, gick en annan tjej som jobbade som modell. Vi lärde känna varandra och hon tipsade mig om en plastikkirurg som arbetade på en privatklinik i Stockholm. Jag fick upp hoppet igen och det dröjde inte lång stund innan jag hade en tid bokad för konsultation.

Jag tog tåget ner till Stockholm och jag minns hur nervös jag var. Det var ju mitt sista hopp. Oron och spänningen jag hade i kroppen när jag satt i väntrummet var nästintill olidlig. Nu skulle min framtid avgöras. Jag skulle få min sista dom . Skulle de inte kunna fixa min läpp där, så skulle ingen kunna göra det.

När jag kom in till läkaren på Akademikliniken tittade han noggrant på mig och sade att han inte heller kunde göra någon förbättring utan att jag skulle acceptera mina ärr som de var. Det kändes som om någon gett mig en hård käftsmäll. Acceptera?

Acceptera att jag alltid skulle känna mig ful och anorlunda ? Acceptera att min modellkarriär var över innan den knappt börjat? Att jag skulle få skämmas på varenda casting för att jag kom dit med ett missbildat ansikte bland alla supersnygga modeller och känna mig fulast i hela världen? Var det vad han just sagt? Skulle jag ge upp nu?!

-Du ska få träffa en av mina kollegor också så får du även höra från honom. Jag minns min besvikelse, men det fanns ett uns hopp kvar.

Den andra läkaren kom in i rummet, Han tittade närgånget på min läpp, ställde upp mig framför en spegel och började rita i mitt ansikte. Ja, men vi tar bort lite här och fyller ut ojämnheterna där……

Jag gick därifrån med en tid för operation och en förhoppning om att få en ärlig chans i modellbranchen.

Dagen för operationen kom

Inne på toaletten låg en tub med bedövningssalva. Jag tog en rejäl klick och strök ut över munnen. Jag blev så bedövad att jag knappt kunde prata när jag blev uppropad. Lika bra det. Nu skulle kniven fram.

Jag minns att jag låg på britsen och skakade av rädsla för hur det skulle bli. I operationsrummet stod radion på och låten Torn med Natali Imbruglia spelades. Läkaren sjöng med i texten och det gjorde mig lite lugnare. Detta var 1996. I salen har jag för mig att det var två plastikkirurger och en assisterande sjuksköterska under själva operationen . Dom hade roliga mössor på sig. Inte sådana där i papper som ser ut som disktrasor, utan roligt mönstrade, färgglada mössor i tyg.

Operationen gick bra och jag åkte hem samma dag. Tyvärr var det ett stygn som sprack under läkningen och jag fick en ful bubbla på läppen. Detta resulterade i ytterligare en liten operation. Tillslut blev min ”fläskläpp” tunnare och de ojämnheter som fanns fylldes ut med fillers som hette Artecoll. En permanent filler för att slippa fylla på i framtiden. Ungefär fjorton år senare hade detta Artecoll stelnat och blivit som en stenkula i läppen. Det syntes inte på utsidan, men det kändes irriterande.

Läkaren som tidigare opererat mig hade då startat upp en egen klinik och jag kontaktade honom. Han fick då öppna upp läppen ( tack och lov från insidan) för att plocka ut Artecollet som stelnat. Det såg ut som vita plastbitar. Jätte äckligt. Några veckor senare fyllde vi på en modernare filler, juvederm som är anpassat för läppar, men inte bestående. Idag är min mun finare än vad jag kunnat drömma om som tonåring. Men resan dit var lång och det som var vändningen för mig ska jag berätta om senare.