Hjälp! Jag blev antagen!

Har du någon gång känt att du har en sådan rädsla för något att du blir svag i hela kroppen av att bara tänka på det?

Jag har en fobi som rubbar hela min vardag. Något så äckligt att jag ryser av det vid blotta tanken. Om jag slår upp en sida i en tidning och ser en bild på detta, så kastar jag tidningen och nästan gråter. I somras fick min man riva ut en sida ur en tidning, för att jag ens skulle kunna ta i den. Min stora fobi är … Jag kan knappt skriva ordet… Det börjar på O och är ett djur som ringlar fram. Du fattar. Jag har länge velat gå i terapi för detta, men varit så rädd för vad jag skulle bli tvungen att utsätta mig för, under behandlingen. Nu är det sannerligen dags för fobihantering. Jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån. Jag har alltid tyckt att de varit väldigt obehagliga, men det kan ha varit en händelse på Phi-Phi Island i Thailand som utlöste den sista droppen för att utveckla denna fobi.

Jag kom och gick på en grusväg när något plötsligt dimper ner från ett träd knappt tre meter framför mig.

Det var en stor sådan som reste sig och ringlade in på en restaurang. Jag hade varit i Thailand i en vecka och hade två veckor kvar. Den dagen var jag nära att packa ihop mina väskor och ta första bästa flyg hem. Så vansinnigt vidrigt. Att man inte ens kan gå under ett träd utan att riskera att bli attackerad!

Jag minns även en annan upplevelse på en djurpark i Thailand.

Jag kom och gick på en liten gångväg tillsammans med min familj, och ser till min stora fasa att jag på min högra sida har en bur med en jätte stor, fet ….   o..r..m …. brevid mig. Jag fick total panik och bröt ihop. Jag grät och blev stel som en pinne. Min man fick fråga personalen om det fanns fler inne på området, för att det inte skulle dyka upp fler överraskningar. Vi hade googlat innan för att försäkra mig om att det skulle vara lugnt, men tydligen var den informationen missad. Efter detta går jag varken in på djurparker eller djuraffärer utan att vara säker på vilka djur som finns där inne. Oavsett så får jag ångest i kroppen av att gå i djuraffärer då jag är rädd för att ens se en bild eller något som påminner mig om min hemska fobi. Mina barn fick mej att bryta ihop och fråga av en plastorm en gång. Den liknade inte ens en orm, så jag vet inte vad som hände.

Den enda årstid jag kan slappna av är på vintern. Annars snurrar dessa otäcka djur i mitt huvud så fort jag går ut.

Förra hösten packade vi matsäck och åkte till de fantastiska bokskogarna på Hallandsåsen. Jag älskar att vara i naturen, men det gick inte. Paniken kröp sig på i ren oro av att det skulle kunna dyka upp något obehagligt. Minsta lilla pinne på marken förvandlades till ett ringlande väsen. Detta måste få ett slut. Jag har mailat med en fobimottagning, men det är väldigt dyrt och jag oroar mig för vad som ska hända. Det jobbigaste är att alla inte förstår det där med fobier utan ska skoja till det för att se min reaktion eller för att de tycker det är roligt. Snälla! Gör inte så. Det är inte roligt någonstans att öppna ett sms med en hemsk bild som poppar upp i ansiktet. Jag har tagit bort vänner på facebook som jag vet lägger upp bilder på sina ”husdjur” för att inte riskera att se detta.

Trots att jag är livrädd för att utsätta mig för  just detta, så har jag nu tagit ett stort och hoppas kunna bota min fobi.

Jag fick tips om att universitet i Stockholm sökte personer med specifika fobier som vill bli botade. Jag ansökte på nätet och efter en lång telefonintervju, fick jag senare ett samtal om att jag blivit utvald att få behandling. Äntligen! Samtidigt som jag är jätte rädd för vad jag ska utsätta mig för, så kan det bara bli bättre. Inom två veckor ska vi köra igång. Jag kommer att berätta hur det går. Jag längtar så efter att kunna gå obesvärad och njuta av att vistas i skogen.

Önska mig lycka till….