För ett par dagar sedan var jag i Täby centrum med min dotter. Vi stod och väntade på vår tur till kassan i den lilla butiken, med öppning ut i centrumgången. Mannen som stod framför oss gjorde färdigt sitt ärende och när han skulle gå, vände han sig mot mig och sa:
-vad fin du är.
Han sade det med ett snällt leénde och jag blev både paff och glad på samma gång. Fyra korta ord som gav mig en stor tanke. Det jag reagerade på, var att han inte alls sade det på ett flirtigt sätt, utan ett vänligt. Som att han bara ville vara snäll. Hur ofta händer det nu för tiden, att någon säger några vänliga ord till en främling? Handen på hjärtat?
De senaste åren, egentligen sedan pandemin slog till, har jag upplevt att vi människor använt vår attityd på ett negativt sätt. Säkert för att vi alla burit på en inre oro av ovisshet. Därför blev jag på riktigt berörd. En främmande människa gav mig en komplimang, men framförallt så gav han mig hopp om mänskligheten och det värmde mest av allt. Det krävs så lite för att göra en annan människa glad. Varför gör vi inte det oftare? Man kan ju börja med dem man har omkring sig och sedan våga ta det ett steg vidare. Säg något snällt till en främling. Härmed får ni den utmaningen av mig.
Om man tycker att någon är fin,snäll, eller gjort något bra, varför säger man inte det? Den här mannen tog sig modet och knappt en minut av sin tid till att förgylla min dag, min vecka och han gav mig ett positivt tänk. TACK!
Jag log tillbaka och svarade:
-tack så hemskt mycket.