Det här är egentligen ett gammalt inlägg som jag valt att publicera igen. Då jag har förstått att det hjälpt många och jag har fått många mail efter detta, vill jag dela det igen.

Som många av er redan vet föddes jag med läppspalt. Detta har varit tufft på många sätt under min uppväxt. Att vara annorlunda som barn är inte alltid lätt och inte heller när man kommer upp i tonåren. Eftersom jag redan på högstadiet började modella en del, kände jag ofta att konkurrensen blev för hård mot mig då de andra modellerna hade ett ”perfekt” utseende. Jag var ofta ledsen över detta och kände att jag kommer aldrig att nå dit jag vill just pågrund av detta. Som 16-åring fick jag höra av min specialist-läkare på området, att det inte gick att göra bättre än det redan var. Jag var inte nöjd med det svaret utan vände mig då till en privatklinik för ett sista försök. Jag var oerhört nervös när jag åkte dit. Det kändes som om domedagen var kommen. Just då och i den åldern hade jag drömmar som förmodligen aldrig skulle vara möjliga att uppfylla. Jag åkte dit och var så nervös att jag trodde att jag skulle svimma. Minns hur dr Jan Jernbeck ställde upp mig framför en spegel och började rita i mitt ansikte…. Det visade sig att det enbart skulle behövas några små justeringar för att få ett bättre resultat. Ta bort lite här, lägga till lite där och bort med det där stora tjocka ärret…. Jag var så glad när jag gick därifrån.

Läkaren som sedan följt min resa och gjort mina operationer heter Magnus Hober och har idag egen klinik vid namn Improva, i Stockholm. Jag träffar på honom ibland och blir lika glad varje gång .

Det har blivit några små operationer och lite fillers för att fylla ut ojämnheter .

Egentligen inte alls något märkvärdigt. Jag ser inte perfekt ut idag heller. Näsan är lite sned  och jag har ett litet ärr under näsan, men so what!?

Min första operation.

Här är jag runt tre-fyra års ålder .

När jag blev kallad till casting för tv programmet ”she´s got the look”, trodde jag aldrig att det skulle gå hela vägen. 3000 sökande och jag är SÄKERT den enda med läppspalt… Helgen då själva slutcastingen hölls gick ,med tre olika moment av plåtningar och intervjuer. Ett av momenten då vi var 30 stycken kvar ,var att plåtas helt utan smink. Av dessa 3000 blev jag en av 12 finalister, som skulle få göra ett modellprogram i tv. TROTS min läppspalt! Mitt liv fick en vändning.

Jag har blivit bedömd av en jury som arbetar med perfektion. Jornalister ringer och vill göra intervjuer, fotografer har hört av sig och vill plåta. Jag är en STOLT MODELL MED LÄPPSPALT! Jag önskar och vill att alla andra som är födda med liknande ”defekter” ska känna samma sak. Till er vill jag säga att jag har fått kommentarer som att mitt utseende är speciellt, jag har ett coolt utseende, jag sticker ut. Och vet ni varför? För att jag är född med läppspalt. Det som hela mitt liv har varit något negativt har nu plötsligt blivit positivt. Jag är inte perfekt och  jag kanske är annorlunda. Men vem vill vara som alla andra? Lite defekter gör det bara mer intressant. Jag vill ta upp detta för att jag vet att det finns många fler som känner som jag gjort.
Förrut skulle jag aldrig kunnat tänka mig att gå ut utan smink. Inte ens hemma gick jag osminkad för att dölja mina ärr. Nu har jag inga problem med det längre.

Så lyssna nu på mig! Lägg bort alla dåliga självförtroenden. Alla människor är unika på sitt sätt. Jag har lärt mig så oerhört mycket under min resa och visst hade jag velat vara utan mina ärr. Men hur farligt är det egentligen? Och VEM är perfekt? Det finns värre saker att bekymra sig över och det mesta går faktiskt att gör något åt…. OM MAN VILL…

Min dotter frågar ibland varför jag föddes med ett streck i ansiktet. Jag förklarar för henne och visar bilder. Hon tycker lite synd om mig då, men jag svarar henne att det gör ingenting.  Alla människor är fina på sitt speciella sätt.