Min obotliga nyfikenhet

Lambretta watch

Tålamod är inte min starka sida. Det har det aldrig varit. Jag vill att saker ska ske direkt och när det kommer till överraskningar är jag helt hopplös. Min man är likadan, fast han inte vill erkänna det. Om jag skulle säga att jag har en överraskning eller något positivt att berätta, kan han inte vänta.

Har man sagt A får man säga B

Skulle jag välja att inte säga något blir han så nyfiken att han blir sur. Ja det är sant. Hopplöst. Lika bra att vara tyst har jag förstått. Men då är det jag som är omöjlig, för jag kan inte vara tyst. Jag älskar att överraska och kan inte hålla på roliga saker. Nu menar jag inte saker som jag fått berättat i förtroende, utan saker som kommer från mig.

När jag var liten kunde jag inte vänta in julen

Mina föräldrar fick gömma julklapparna väl och jag minns såväl en gång när familjen åkt iväg från hemmet en stund och jag var hemma själv. Efter mycket letande hittade jag julklappsgömman i handduksförrådet bakom badrummet. Jag hade letat länge och nyfikenheten steg inom mig och jag kunde bara inte låta bli.

Jag öppnade alla julklappar och tjuvkikade

Sen tejpande jag ihop dem igen. Så himla korkat. Hur roligt blev det då på självaste julafton? Jag visste ju precis allt jag skulle få.

Jag kan se en tendens av detta hos mina egna barn också. Det gäller att gömma alla presenter och överraskningar väldigt väl.

Jag minns även en annan jul när jag var under granen och tjuvkikade i paketen. Jag minns fortfarande vad paketen innehöll. Jag brukar få höra om detta varje jul, eftersom jag berättade detta i efterhand till min mamma.

Första advent hade jag redan öppnat tre luckor i min adventskalender

Förra julen hade jag fått en fin kalender från Rituals av mamma. När första advent kom hade jag redan öppnat tre luckor. Jag ursäktade detta med att vi skulle resa bort i tre dagar och att den är för stor att ta med i väskan. Det är väl en bra anledning, eller? Mamma berättade då att hon ”råkat” öppnat lucka sex i sin kalender, som var formad som en julgran, men att hon slog in den igen eftersom det skulle bli så tråkigt den sjätte december annars. Vi är så lika så det är skrämmande.

Det var samma sak när vi fick veta att jag var gravid

Båda gångerna tog vi reda på barnens kön och vi var båda överrens om detta. Jag har haft den diskussionen med många kompisar och vissa kan inte förstå att man i förväg vill veta vilken överraskning som ska komma på förlossningsdagen. Jag hade aldrig kunnat vänta. Nyfiken till tusen! Jag gillar att kunna planera och drömma. Det är ju också ett stort nöje. Skulle det sen inte bli som det är sagt så spelar ju inte det någon roll. Man har ju ändå haft en härlig tid.

Jag kan tycka att nyfikenhet till största delen är en positiv egenskap

Att vara nyfiken på livet kan ge massor av erfarenheter och upplevelser som man annars missar. Jag tror att man kommer lite längre i sina drömmar om man är nyfiken och vågar ta för sig.

Det är dock inte alltid positivt att vara nyfiken

Sen var det förstås lite tokigt att min nyfikenhet tog över när jag stod med blåbärssoppa i mixern och undrade om den skulle gå ingång om jag vred på max utan att sätta på locket, men det är förstås en helt annan sak. Den tvångstanken har INTE kommit tillbaka efter det och ingen blev skadad. Hur fan tänkte jag där?!

 

Continue Reading

Min ekonomiska uthållighet

Malin Tilja

Detta inlägg tillägnar jag min man. Han är bankman och jag är en impulsiv tjej som tycker att pengar ska användas, medan man lever. Ordet spara är det tråkigaste ord jag vet. Men även jag vet att det är nödvändigt, så jag får nog vara glad över att jag har en man som stoppar mig ibland även han också ”frekar ur” lite då och då.

Ett typiskt exempel på detta kommer från min barndom

Jag var en riktig hästtjej när jag var liten. Ett intresse som jag delade med min mamma. En sommar var vi fodervärd till en shetlandsponny som hette Xantippa. Vi hade ponnyn hemma hela sommaren och det var helt magiskt, ända fram till den dagen hon skulle åka hem igen. Det var verkligen som en dröm att kunna rida varje dag. På nätterna stod hon i ett litet stall hemma hos mormor och morfar och på dagarna hämtade vi hem henne till oss.

Sommaren tog slut, Xantippa flyttade hem igen och jag började spara till en egen häst

Mitt mål fanns där och jag var helt säker på att jag skulle fixa det om jag sparade alla slantar jag fick. Jag gjorde ett litet ”kuvert ” av ett ljusgrönt papper. Jag klistrade på ett bokmärke med en häst på pappersfickan och printade ut en remsa med texten ”HÄSTPENGAR”.

Mina stora besparingar hade börjat och jag såg hästen framför mig

Vi hade en liten rolig presentbutik hemma i byn, som hette Emaus. Där kunde man hitta allt möjligt kul. Minns att jag brukade köpa Manicklar där. Ni minns dom där små plastgrejerna i olika former som alla hade och spelade med. Ett tag var det super inne. Sådana köpte jag på Emaus och jag minns att min storebror brukade köpa modellflygplan som han byggde.

En dag kom min storebror hem med en egen telefon

En sån där som man hängde på väggen , med en lång krullig sladd som man stoppade i vägguttaget. Den där sladden trasslade alltid ihop sig så man fick börja varje telefonsamtal med att fixa till sladden. Att ringa var ganska dyrt på den tiden så man fick inte prata för länge. Att ringa rikssamtal som det hette när man ringde till annan ort var väldigt dyrt. På den tiden fanns det bara en telefonoperatör som hette Televerket. Det var dem som senare kom att bli Telia. Jag minns såväl den brandgula loggan och deras volvobilar. Jag fattar att ni som är födda på 2000-talet knappt vet vad jag pratar om, men ta en kik på Google så får ni se hur en telefon såg ut ”förr i tiden”. Då fanns det minsann inga mobiltelefoner.

Om man var riktigt modern hade man kanske en fax hemma

Men det var ju ytterst få personer man kunde faxa till. Det fanns telefonkiosker som man kunde ringa på när man var ute. Man stoppade i några kronor för att ringa. Senare kom telefonkort som man köpte i kioskerna för att använda i telefonhytterna. Lite surt om man behövde ringa men inte hade råd att köpa ett kort eller ingenting var öppet så man kunde köpa detta telefonkort. Allt var lite krångligare då.

Jag kände hur min avundsjuka växte överbrorsans nya telefon

Skulle han ha en egen telefon i sitt rum! vad orättvist. Men han hade ju köpt den för egna pengar och så var det med det.

Den dagen tömde jag mitt hästkuvert och tog med mig mamma och åkte till Emaus och köpte en telefon för pengarna. En ceris väggtelefon. Jag tror jag hade lyckats spara ihop 180 kronor, så det var ju ändå väldigt långt kvar till en häst ,så jag kunde ju lika gärna köpa en telefon istället. Jag var jätte nöjd över mitt köp och hästen var snart glömd. Det är nog inte enda gången jag rent impulsivt tömt mina besparingar. Typiskt mig säger min man . Han skulle kunna gjort samma sak själv, han vill bara inte erkänna det…

Dessutom blev jag rädd för hästar några år senare, efter att jag blev avkastas och fick hjärnskakning när jag red hemma hos en kompis, så det var nog lika bra att jag köpte en telefon istället.

Det blev denna fast mörkare rosa. Ceris rättare sagt. Någon som känner igen den?

Jag vet att min impulsivitet är 100% ärvd från min mamma

Där har jag mött min överman. Men det har ju gått bra för henne så varför skulle det inte göra det för mig? Ett litet exempel på detta är när mamma en vinter följde med min lillebror för att han skulle lämna in sin bil på verkstad. Mamma körde efter för att köra honom hem. sedan. I bilhallen såg min mamma en svart Toyota Yaris som stod i bilhallen och glänste. Hennes hjärta smälte eftersom bilen var så söt. Utan att ens provköra den stegade hon fram och sa till bilhandlaren:

-Jag tar den!

Hon var så nöjd när hon puttrade hem i sin nya lilla bil. Brorsan fick köra hem den andra. När sommaren kom upptäckte hon att den inte hade någon AC.

Det var en varm sommar och mamma svettades i sin lilla men ack så söta pärla. När hon en morgon bläddrade i tidningen såg hon en annons på en liten Volkswagen Beetle. En cab! Svalt och skönt. Hon åkte genast iväg och bytte in sin lilla pärla och kom hem med en cab istället. Även om vi är impulsiva så löser vi våra behov snabbt. Det är inte heller så dumt.

 

Continue Reading

Hur skulle lilla jag kunna göra skillnad?

Fortsättning på ”She´s Got The Look – uttagningen”

Flera år tidigare hade jag sett en TV4´s dokumentär om organisationen Operation Smile, som opererar människor med Läpp-käk-gomspalt i u-länder. Volontärer som tar av sin tid för att åka iväg och opererar över hundra barn på en och samma vecka, utan att få en krona i lön. Flera av dessa barn hade gått många mil för att ta sig till platsen i hopp om ett nytt liv. Flera av dem hade svårt att äta, återkommande infektioner och vissa såg så missbildade ut att föräldrarna valt att gömma undan sina barn för att skydda dem mot omvärlden. Dokumentären var så gripande och jag grät av sorg för dessa människor samtidigt som jag grät av lycka för vad Operation Smile faktiskt gjorde för så många människor. Länge, länge funderade jag på om jag skulle kunna göra något för att bidra till detta. Men vad skulle lilla jag kunna göra?

Hur skulle jag kunna göra skillnad för någon på andra sidan jorden?

Jag kunde dock inte släppa tankarna på detta efter som vi delar samma vision, jag och Operation Smile. Att inget barn i världen, som fötts med en behandlingsbar ansiktsmissbildning, ska kränkas eller tvingas leva undangömt.

När min svägerska kläckt idén med den signerade t-shirten jag fått från One Direction på posten, tog jag på direkten hjälp av henne att skapa en hemsida. Mina ”five minutes of fame,” som det brukar kallas efter att man deltagit i en dokusåpa, skulle jag se till att göra det bästa av. Jag startade en välgörehetsauktion på nätet och en blogg. Det första jag auktionerade ut var denna t-shirt som gick för 1076 kronor.

Signerad One Direction t-shirt

Tack One Direction

Min tanke då var att om jag kan hjälpa ett enda barn att få en operation så har jag åtminstone hjälpt en människa till ett bättre liv.

Jag lade ner massor av tid på mitt nya projekt som gav ett väldigt bra resultat. Äntligen hade jag tagit mig möjligheten att hjälpa till.

Hösten 2016 åkte jag och barnen upp till Dalarna under höstlovet för att hålla en välgörenhetsloppis. Jag var lite rädd att ingen skulle komma. Jag hade rensat mitt eget hem och flera företag hade skänkt fina saker till loppisen. Privatpersoner kom förbi kvällen innan och lämnade lådor med saker de inte längre behövde. Min familj var där och hjälpte till och vi hade fått låna en perfekt lokal.

AE reklam Dala-Järna

En kvart innan vi öppnade började det ramla in folk.

Loppisen blev väldigt lyckad och det var så roligt att se hur alla, inklusive mina barn engagerade sig

Många av besökarna ville prata med mig om min medverkan i tv och några visade upp sina barn med LKG. Det kändes som om vi hade en härlig gemenskap under de sju timmar vi hade öppet. Alla pengar gick till Operation Smile och alla saker som blev över skänktes till Erikshjälpen ,som kom med en lastbil och hämtade upp allt dagen efter. Det här var inte mitt sista välgörenhetsprojekt det kan jag lova. Det blev väldigt uppskattat och så roligt att min familj var med och hjälpte till. Mina föräldrar, syskon och barn var alla till stor hjälp. Vi gjorde det tillsammans! Så här gick det.

Nannic

Nästa projekt blev ett samarbete med hudvårdsföretaget Nannic. Äntligen kunde jag med hjälp av större muskler ta mina projekt till en högre nivå. Detta gav mersmak och ledde till ännu ett samarbete. Denna gången med Rosenserien.

Malin Tilja & Tony Irving

 

Det är många som mailat mig eller kontaktat mig via Facebook efter att ha läst om min resa i någon tidning eller sett på min hemsida vad jag själv skrivit. Många är mammor till barn med Läpp och gomspalt.

Jag blir så glad när jag känner att jag kan vara till hjälp och stöd för någon annan.

Helt plötsligt fick allt det här en mening. Som att jag gått igenom detta för att kunna hjälpa så många fler i samma situation. Idag är jag till och med stolt när jag säger att jag är född med läppspalt. Det stör mig inte längre. Det gör mig speciell. Hösten 2017 drog Operation Smile igång en stor kampanj som kallades ”Walk 4 smiles” där jag blev inbjuden att vara med och berätta om mitt engagemang på ett pressevent.

Malin Tilja

Efter min medverkan i She´s Got The Look, fick jag möjligheten att göra en del modelljobb. Många kände igen mig från programmet och jag började frilansa en del som modell. När jag var tjugo år trodde jag att den tiden var förbi. Då hade jag inte för mitt liv kunnat tro att jag skulle ta revansch 15 år senare och faktiskt kunna använda det till göra skillnad för någon annan.

 

Continue Reading

She´s got the look – uttagningen

She´s got the look

Året var 2014

Jag hade under ett par års tid fått en hel del jobb som modell i reklamsammanhang. Både reklamfilm och foto. Jag började tjäna lite pengar på mitt modellande men kände fortfarande att det mest var reklamjobb jag dög till. Mitt självförtroende var fortfarande inte på topp, eftersom jag har läppspalt.

Jag och min familj befann oss i Thailand på semester, då jag hittade en annons på min reklamförmedling med texten ” Vill du bli ansiktet utåt för ett känt klädmärke?”. Jag klickade ja. Jag hade ingen aning om att detta handlade om något helt annat än vad jag såg när jag läste annonsen.

Någon vecka senare blev jag kontaktad av ett produktionsbolag

Dom berättade att de var intresserade av att träffa mig för en första casting. Annonsen handlade helt enkelt om en hel tv-serie där man sökte kvinnor över 35 år, som skulle tävla om ett modellkontrakt för KappAhl. Jag åkte till Hammarby Sjöstad och gick på en första casting. Teamet fattade tycke för mig och jag gick vidare. Det gick några veckor innan vi hördes igen. Sedan fick jag veta att jag var en av trehundra tjejer som gått vidare till nästa casting som skulle tv-sändas. Tre hundra tjejer!!!! Tankarna kom tillbaka. Nu var jag där igen. Denna gång som vuxen. Ska jag verkligen utsätta mig för det här igen? Vill jag det här?

Vi hade flera telefonsamtal , jag och tjejen som var deltagaransvarig i produktionen.

Vi skulle åka till Kista och nästa casting varade en hel helg. Jag fick kalla fötter. Jag var då 35 år. Jag ville absolut inte ställa mig i något som liknade en idol-kö för att få komma in och träffa en jury som skulle syna mig och bedöma mitt utseende. Jag var säker på att jag inte hade något att hämta där, så varför skulle jag göra bort mig? I tv dessutom?! Precis så tänkte jag och jag tror att Michaela som hon heter, anade min osäkerhet för hon ringde flera gånger för att försäkra sig om att jag skulle dyka upp. Efter mycket om och men beslöt jag mig för att åka, men jag berättade inget för någon annan än min man och min mamma.

Klockan var sju på morgonen. Det var augusti 2014 och lite småkyligt ute

När jag kom fram möttes jag av en enorm kö av sökande som tog detta på stort allvar. Alla med förhoppning att gå vidare till slutcasting. En kamera skymtade förbi och en drönare filmade kön uppifrån. Jag vände mig bort varje gång kameran kom nära. Det sista jag ville var att synas i bild för att sedan åka ut och mina vänner och bekanta skulle se mitt stora fiasko. Som att jag skulle tro att jag skulle ha en chans.

Jag fick syn på Michaela. Hon kom emot mig längst bak i den enorma kön och hämtade mig för att ta mig förbi hela kön och in till väntrummet. Jag fick en känsla av att de kanske redan hade valt ut några favoriter och allt kändes lite bättre för en stund.

När det var min tur att möta juryn som bestod av en representant från KappAhl, en före detta modell och en fotograf var jag väldigt nervös. Jag klev fram på podiet och det första jag möttes av var en fråga från fotografen:

– Jaha Malin, vad är det som är speciellt med dig då?

Vad skulle jag svara på den frågan? Jag hör mig själv säga:

-Jag är säker på att jag är den enda här som är född med läppspalt.

Det var ju faktiskt just det som gjorde mig speciell i detta sammanhang. Fotografen som heter Henrik stegade fram till mig och synade mig och så svarade han:

-Men det syns ju inte!

Där och då skedde något inom mig

I 35 år hade jag sett mig själv med ett stort ärr i ansiktet. Idag ser jag något helt annat.

Vi gjorde vår första fotografering i uttagningen och jag gick vidare. Alla var vi så nervösa och trötta.

uttagningen till She´s got the look

Nästa dag fick vi komma tillbaka och då var vi endast 30 tjejer kvar. Vi gick igenom intervjuer, psykologsamtal och skulle göra vår andra fotografering, som programledaren Jessica Almenäs presenterade för oss. Vi skulle fotas helt osminkade.

Min värld rasade igen. Det skulle aldrig gå. Jag kunde lika gärna lämna direkt. Man kan dölja en hel del med rätt smink, men att göra en osminkad porträttfotografering, kändes för mig som att klä av mig naken framför fotografen. Än en gång skulle jag falla på mållinjen och denna gång skulle jag dessutom göra det i tv.

 

När juryn presenterade våra bilder sade representanten från KappAhl:

– En jätte snygg bild på en ursnygg tjej.

Jag gick vidare!

I nästa moment skulle vi med hjälp av frisör, makeup artist och stylist, själva välja vår stil med egna kläder. Man fick ta vad man hade med sig. Jag tror vi fick tio minuter var till att stylas och genomföra fotograferingen. Den största delen av min tid gick till att välja kläder. Jag får alltid beslutsångest när jag ska välja, vad det än handlar om. Det blev inte många minuter över till själva plåtningen.

Sen kom det stora slutskedet när alla trettio tjejer skulle in på podiet och juryn skulle berätta vilka tolv av oss som gått vidare till själva tv-serien. Vilka som skulle få flytta ihop på hemlig ort och leva, jobba och bo tillsammans under flera veckor.

Jag blev en av de utvalda. Äntligen fick jag lite revansch

Det spelade ingen roll längre om jag skulle åka ut i första avsnittet ( eller tredje eftersom de två första avsnitten visade sig vara denna uttagning). Bara att jag tagit mig hela vägen dit var för mig större än vad jag vågat hoppats på och en vinst i sig.

Tolv kvinnor i åldrarna 35 till 53, flyttade ihop i Italienska Paviljongen vid Wenngarns slott i Sigtuna.

Wenngarns slott

Jag hade en fantastisk upplevelse, även om det var tungt att vara ifrån mina barn i flera veckor utan någon som helst kontakt. Jag fann nya vänner för livet och fick med mig en portfolio med fina bilder hem. Jag var med i åtta avsnitt av tio och jag minns speciellt ett ögonblick när jag stod framför juryn och fotografen Henrik sa att jag hade det mest intressanta utseendet i tävlingen. Jag önskar att han förstod vad de orden verkligen betydde för mig. Jag åkte hem och såg en helt ny tjej i spegeln. Det stora ärret jag sett innan var borta. Jag insåg då att den bilden suttit i mitt huvud, inte i spegeln.

”She´s got the look” som programmet hette, gav mig ett helt nytt perspektiv på mig själv.

Jag var helt plötsligt stolt över att vara annorlunda

Det var mer coolt än fult. Mitt liv fick en vändning.

När jag väl var hemma igen snurrade tankarna i mitt huvud. Vad skulle jag göra med allt detta jag precis upplevt? Hur skulle tv-teamet vinkla mig i rutan? Tänk om det blir helt fel!

Bara ett par månader senare började programmet sändas. Även om man klippt bort allt som handlade om min uppväxt, mina känslor och min läppspalt så var jag stolt över mig själv.

Där och då föddes en idé som blev ett helt, stort projekt. Jag skulle samla in pengar till

Operation Smile!

Operation smile

Continue Reading

The story of my life

Malin Tilja

Det finns så många historier i en människas liv. Jag har massor, massor som jag inte delat med mig av innan, men som jag nu tänkt berätta för er. Därför har jag skapat en ny kategori i bloggen som heter ”The story of my life”.

The story of my life

Ibland byker det upp saker eller personer på Facebook som tar en tillbaka i tiden. Minnen som poppar upp.

Visst är det härligt! Man borde skriva ner mer av sin historia. Det tänker jag börja med nu. Jag kommer att bjuda på både jobbiga, tråkiga och roliga saker som är värt att berätta om. Mitt första inlägg i kategorin blev ”Mitt liv har varit en berg och dalbana”.

I nästa del ska jag berätta hur det var att bli antagen till modellprogrammet ”She´s Got The Look”.

Hur gick det till? Och har jag varit med i fler såpor? Vad hände med mitt självförtroende?

She´s got the look

Hoppas ni vill hänga med i kapitlet, historien om mitt liv…

Kram!

Continue Reading

Mitt liv har varit en berg och dalbana

Foto: Felix Frank

Mitt liv har varit en riktig berg och dalbana

Ena stunden med så höga toppar att jag nästan lyfter, andra med så djupa dalar att det känts orealistiskt att klättra upp till toppen igen.

Vi kan börja med min barndom. Jag föddes med läppspalt och redan på BB beklagade sköterskan sig för min mamma och yttrade något idiotiskt om att det var synd att jag inte var en kille för då hade jag kunnat dölja mina ärr med mustasch när jag blir äldre. Vem säger så till en nybliven mamma?! Idag jobbar jag själv på Neonatalen med små bebisar som är för tidigt födda eller har något annat som avviker vid födseln och vet hur otroligt viktigt det är hur man kommunicerar med föräldrar. Vi ursäktar det hela med att detta var på 70-talet och att det hänt en del sedan dess.

Hela min uppväxt hade jag en ganska tjock ”fläskläpp” på ena sidan och kände mig alltid annorlunda.

Idag är man så skicklig på att operera LKG barn, att man får ett fint resultat redan från början. Jag minns hur jag själv längtade efter min tioårsdag. Som tioåring skulle jag nämligen göra en slutlig operation och jag såg framför mig att när jag blir tio år kommer mitt utseende att bli perfekt.

Malin Tilja läppspalt

Tyvärr blev det inte så bra som jag hoppats och barnaåren och tonåren medförde en del glåpord och jag var officiellt ”fläskläppen” på skolan. Roligare smeknamn hade man ju kunnat ha. Jag växte upp i Dala-Järna med min mamma, pappa och storebror. När jag gick i vad som idag kallas förskoleklass eller sexårsverksamhet, skildes mina föräldrar. Mamma träffade en ny man och jag fick två bröder till.

När jag gick i tredje klass drabbades jag av anorexia

Hur det uppstod är än idag ett mysterium för mig. Jag har alltid varit smal som barn och har aldrig haft i tankarna att medvetet gå ner i vikt. Det kom som ett brev på posten på en nyårsafton. Hela familjen firade nyår i Gävle hos mina yngre bröders farmor och farfar. Under middagen kändes det som om någon lagt ett lock i halsen på mig. Det gick helt enkelt inte att svälja ner maten. På morgonen dagen efter gjorde jag ett nytt försök med en knäckebrödsmacka, men det var samma resultat. Det var tvärstopp. Mamma fick panik och vår Gävlevistelse avbröts abrupt. Vi stannade bilen i Djurås på väg he för att gå in på en restaurang . Mamma har berättat att jag fick välja vad jag ville. Jag beställde in något som jag tycker om , men det gick inte. Jag började gråta och sa, jag kan inte äta. När mamma berättar om sina känslor förstår jag hennes panik.

Blev inskriven på BUP i Mora

Av detta blev det sedan en följd av besök på BUP i Mora. Jag var aldrig inlagd, men jag har minnen av hur man hanterade detta med mattvång. Det var en tuff period i mitt liv, men den gick över relativt snabbt. Jag är ganska säker på att detta än i dag speglar mitt förhållningssätt till mat. Även där är jag som en berg och dalbana. I perioder är jag livrädd för allt som innehåller socker och vitt mjöl och i nästa stund orkar jag inte bry mig ett skvatt. Det sistnämnda ger mig alltid väldigt dåligt samvete och jag mår inget vidare av att inte bry mig om vad jag stoppar i mig. Jag trivs bäst när jag är hälsosam, både i kropp och själ.

 

Jag minns så väl ett besök på BUP där mamma frågade hur dom skulle hantera min födelsedag som låg i närtid. Svaret blev att just den dagen behövde jag inte tvångsmatas, utan ville jag äta lite tårta så fick det räcka. Tänk att man kan se fram emot den dag man inte behöver äta. Jag hatade verkligen att tvångsmatas. I skolan kände jag mig som ett offer. Dealen med BUP var att jag själv skulle få lägga upp mat på tallriken för att sedan äta upp den. Det var såklart inte mycket på det fatet, men det var vad jag ansåg mig själv kunna klara av. Mattvånget skulle mina föräldrar stå för. Inte skolan. Detta respekterades inte. Minns att en personal på skolan kom fram och slevade på min tallrik och där fick jag sitta tills jag ätit upp. De andra barnen gick på rast och sedan på lektion och där satt jag. Ensam i matsalen med två stränga ögon på mig….

Senare under tonåren kom jag i kontakt med modellvärlden

Jag gick i nian när jag blev antagen till en stor nationell modelltävling och fick åka till Stockholm för att pröva mina vingar.. I samma veva blev jag även uttagen till Fröken Dalarna, som var landskapstävlingen inför den stora finalen Fröken Sverige, som på den tiden var något helt annat än det är idag. Det var jätte stort att komma med där och Fröken Sverige var nog en av de största tv-galorna under många år, förutom melodifestivalen som då bara var en enda stor tävling, utan en massa deltävlingar hit och dit. I detta forum måste jag säga att det var bättre förr. En enda stor, spännande tävling som man laddade rejält inför. Lika var det med Fröken Sverige tävlingen. Alla tittade och röstade. Jag minns till och med att jag som barn grät av lycka när rätt person vann titeln.

Fröken Dalarna

I Fröken Dalarna fick jag pris för ”Dalarnas snyggaste ben” och vann en årsförbrukning av Gillette rakprodukter för kvinnor. Jag har alltid haft långa, smala ben men det var ju inte riktigt det jag hade hoppats på då.

Vid flera tillfällen fick jag chansen att träffa utländska agenturer. Jag åkte kors och tvärs över landet för att gå på castings och visa upp mig, men jag föll alltid på målsnöret. När jag gick i gymnasiet var jag så besviken på min läppspalt som alltid satte käppar i hjulet för mig att jag bestämde mig för att kontakta Akademiska sjukhuset i Uppsala, där jag gått under min uppväxt och opererats. Jag fick komma dit och Klas-Göran som specialistläkaren hette, tittade på mig och sade att han inte kunde göra mer för mig. Jag minns att han sa:

– Visst kan jag göra en operation, men jag kan inte garantera att det blir bättre. och du kommer dessutom att få ett nytt ärr. Vore du min dotter skulle jag inte göra det.

Valet blev ganska enkelt. Jag åkte hem med sorg och kände att jag aldrig skulle kunna uppnå mina drömmar. Jag skulle för alltid se ut som jag gjorde. Bilden av mig själv i spegeln var betydligt sämre än den andra såg.

Sista chansen

På min gymnasieskola i Falun, gick en annan tjej som jobbade som modell. Vi lärde känna varandra och hon tipsade mig om en plastikkirurg som arbetade på en privatklinik i Stockholm. Jag fick upp hoppet igen och det dröjde inte lång stund innan jag hade en tid bokad för konsultation.

Jag tog tåget ner till Stockholm och jag minns hur nervös jag var. Det var ju mitt sista hopp. Oron och spänningen jag hade i kroppen när jag satt i väntrummet var nästintill olidlig. Nu skulle min framtid avgöras. Jag skulle få min sista dom . Skulle de inte kunna fixa min läpp där, så skulle ingen kunna göra det.

När jag kom in till läkaren på Akademikliniken tittade han noggrant på mig och sade att han inte heller kunde göra någon förbättring utan att jag skulle acceptera mina ärr som de var. Det kändes som om någon gett mig en hård käftsmäll. Acceptera?

Acceptera att jag alltid skulle känna mig ful och anorlunda ? Acceptera att min modellkarriär var över innan den knappt börjat? Att jag skulle få skämmas på varenda casting för att jag kom dit med ett missbildat ansikte bland alla supersnygga modeller och känna mig fulast i hela världen? Var det vad han just sagt? Skulle jag ge upp nu?!

-Du ska få träffa en av mina kollegor också så får du även höra från honom. Jag minns min besvikelse, men det fanns ett uns hopp kvar.

Den andra läkaren kom in i rummet, Han tittade närgånget på min läpp, ställde upp mig framför en spegel och började rita i mitt ansikte. Ja, men vi tar bort lite här och fyller ut ojämnheterna där……

Jag gick därifrån med en tid för operation och en förhoppning om att få en ärlig chans i modellbranchen.

Dagen för operationen kom

Inne på toaletten låg en tub med bedövningssalva. Jag tog en rejäl klick och strök ut över munnen. Jag blev så bedövad att jag knappt kunde prata när jag blev uppropad. Lika bra det. Nu skulle kniven fram.

Jag minns att jag låg på britsen och skakade av rädsla för hur det skulle bli. I operationsrummet stod radion på och låten Torn med Natali Imbruglia spelades. Läkaren sjöng med i texten och det gjorde mig lite lugnare. Detta var 1996. I salen har jag för mig att det var två plastikkirurger och en assisterande sjuksköterska under själva operationen . Dom hade roliga mössor på sig. Inte sådana där i papper som ser ut som disktrasor, utan roligt mönstrade, färgglada mössor i tyg.

Operationen gick bra och jag åkte hem samma dag. Tyvärr var det ett stygn som sprack under läkningen och jag fick en ful bubbla på läppen. Detta resulterade i ytterligare en liten operation. Tillslut blev min ”fläskläpp” tunnare och de ojämnheter som fanns fylldes ut med fillers som hette Artecoll. En permanent filler för att slippa fylla på i framtiden. Ungefär fjorton år senare hade detta Artecoll stelnat och blivit som en stenkula i läppen. Det syntes inte på utsidan, men det kändes irriterande.

Läkaren som tidigare opererat mig hade då startat upp en egen klinik och jag kontaktade honom. Han fick då öppna upp läppen ( tack och lov från insidan) för att plocka ut Artecollet som stelnat. Det såg ut som vita plastbitar. Jätte äckligt. Några veckor senare fyllde vi på en modernare filler, juvederm som är anpassat för läppar, men inte bestående. Idag är min mun finare än vad jag kunnat drömma om som tonåring. Men resan dit var lång och det som var vändningen för mig ska jag berätta om senare.

Continue Reading